När träningen får vara good enough

Är det i bland tungt för er också? När det inte riktigt stämmer. Orken finns inte där. Kanske gnager det lilla dåliga samvetet över uteblivna träningspass eller att de inte blir tillräckligt långa eller många?

Så är det för mig just nu.

Det kanske kan uppfattas som om jag sällan har svackor i min träning. Jag tränar ju på. Till synes som en maskin som Hasse sa den helgen vi var Idre. Det finns inget stopp, jag gnetar på och orkar mycket. Jag förkunnar hurtigt att träning ska vara rolig för att bli av. Så är det ibland. Jag orkar mycket och kan hålla på länge. Timme efter timme och mil efter mil. I bland glömmer jag bort mina inplanerade vilodagar. De som jag måste planera in för att få gjorda. Inte tvärtom. Det är sällan jag måste planera att träna. Det kommer av sig själv.

Det är bra i bland. Att vara envis, fokuserad och ha energi som en durcallkanin. Det är fint när träningen är en del av vardagen utan att behöva känna att jag måste få till ett antal träningspass i veckan. Det är fint när träningen är lika naturlig som att borsta tänderna eller att kliva upp på morgonen.

Men även om jag är stark som en oxe eller bara kör på som en diselmotor så har jag svackor. När jag inte längre orkar pressa mig själv så hårt eller länge. När det känns jättetungt och jag tvivlar. Som nu när det är en månad kvar till Nattvasan och helgen efter fatbikeracet i Sorselse och jag inte orkar något alls. Samvetet gnager över ett gymkort som samlar damm i plånboken och  jag missar alla roliga spinningpass för att jag inte kommer mig för att boka dem. När jag inte tar ut min fatbike i all den fina snön.

Jag hade velat köra fler intervallpass på skidor. Jag hade velat få in långa pass på helgerna och kanske cykla mer utomhus hemma under veckorna. I stället känns det mesta som mellanmjölk. Jag har utvecklat min skateteknik men farten är den samma oavsett hur mycket jag tar i. Jag har vant kroppen att cykla fatbike.

I helgen fick träningen bli good enough för en gångs skull. Jag nöjde mig långt mycket tidigare än jag brukar. Jag som kan pressa mig några kilometer till. Ett varv extra eller en halvtimme till. Det går tänker jag. Det kan i bland vara bra att träna på att bli trött när man ska åka långa lopp. Men det är skillnad på att vara trött och trött.

I lördags ville kroppen inte samarbeta. Jag hade varken kraft i armar eller ben. Då är det svårt att åka skejt. Jag kravlade mig fram. Det blev en mycket långsam mil där jag fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Vi hade planerat in ett pass med pannlampa på kvällen. Jag åt och vilade i stället. I går söndag gjorde vi ett nytt försök. Jag var lite piggare. Kunde åka skidor, glida på skären och åka på trean. Långsamt med med lite kraft i 6 km innan kroppen tyckte att det räckte. Jag var trött. Bestämde mig för att inte vara missnöjd över att passet inte blev några timmar. Att det räckte med 12 km.

När vi kom hem frågade jag Hasse om han kände sig förberedd på de där nio milen på skidor. Om han tycker att han lyft sig och om han är trygg i sin åkning och träning. Det är jag svarade han. Det lugnade mig. För vi ska göra det gemensamt och jag vet att han skulle göra allt för att jag ska mig i mål. För honom spelar det ingen roll vilken tid det tar. Det var ett insikt att landa i. Att det inte alltid är blodigt allvar.

Jag vet ju också att det vänder. Eller hur?