Lång väg tillbaka- på tal om styrketräningen

img_6575
Har nästan saknat de här gryniga styrkebilderna lite.

Det är i bland bra att ha en blogg och flitigt skriva om sina träningspass. Men i bland en smärtsam påminnelse om att det var längesedan jag gjorde något annat än cykla, springa och cykla lite till. Näst sista gången jag bloggade om styrketräning var i det här inlägget om löpning och strandträning. Ett temainlägg i Bloggar om Hälsa som publicerades den 10 maj. Det var förvisso mer en fotosession än ett riktigt styrkepass. Det sista inlägget om styrka blev en vlogg den 14 maj. Sedan har jag prioriterat bort det som är så otroligt viktigt för min kropp och framförallt för min rygg.

Det slår aldrig fel. Så här i slutet av hösten börjar jag få lite ont. Det molar och i bland hugger det till i ryggen. Jag vet att det är på grund av utebliven bålträning. Det slår heller aldrig fel att jag varje vår lovar mig själv att underhålla den styrka jag har och de grymt starka bålmusklerna efter en vinter av skidåkning och regelbunden styrketräning. Det löftet hålls ungefär lagom tills de första stigarna tinar fram och jag får cykla. Och jag cyklar. Känner mig grymt stark efter en vinter av bra träning och överkroppen klarar alla påfrestningar som mountainbike medför. Stökiga stigar känns på, många timmar i sadeln kräver en bra bålstabilitet och det i sin tur ger mer kraft ut ur benen. Så kommer hösten och kroppen blir bara tröttare av stöket.

Så sitter jag här varje höst och ångrar min iver att cykla och bli bättre och tänka att styrkan tar jag sedan. Äh 20 minuter kan jag klämma in en kväll. Eller så gör jag det i morgon. Eller till helgen. Eller nästa vecka och så vidare.

Vet inte hur många blogginlägg jag skrivit den här tiden under åren när jag försökt att komma i gång igen. Och känslan är den samma. Det är så lång väg tillbaka. Som i går kväll när jag passade på att göra en av mina egna cirklar i pausen mellan två bra tv-program. Jag la det på en väldigt låg nivå, riktigt lätt och ändå ville jag helst bara ligga på mage och flämta. Vilket jag gjorde efter tre omgångar och analyserade om det är verkligen är möjligt att tappa så otroligt mycket på en sommar eller om jag bara var ovanligt klen.

Det är fullt möjligt att tappa så mycket och klen var jag definitivt.  Det är också smärtsamt jobbigt att inse det när jag varit rätt stark ett par månader innan. Lika smärtsamt är det att inse att kommer jag inte igång nu kommer jag känna mig som slarvsylta efter första skidpasset. Det som faktiskt inte ligger så långt bort i tiden.

Men inget ont som för gott med sig. Det kan bara bli bättre! Så mycket bättre eftersom jag startar på en låg nivå och kommer att göra framsteg fort. Bara jag gör det här till en vana igen. Och saker som jag kan utvecklas i är ett riktigt bra bränsle för att jag ska fortsätta. Fast mest är det insikten att om att jag kommer att ångra mig djupt om jag inte förbereder kroppen inför Nattvasan och Nordenskiöldloppet. Redan nu och inte bara genom skidåkning.

Vi säger så. Jag är på gång igen. Helhjärtat. Ett par gånger i veckan. Men inte i kväll för jag ska springa reflexbana med pannlampa och har träningsvärk sedan igår.

4

11 Comments

    • Visst är det underligt att man liksom glömmer av det, jag gillar ju att styrketräna trots allt, när jag väl kommit över den där extremt höga tröskeln först,haha.

    • Och så går veckorna och blir månader. Yoga har jag tänkt att prova massor av gånger och rörlighetsträning blev jag ordninerad att göra..och har inte ägnat många minuter till det.

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: