Vansbro tjejsim 2012

En annorlunda pre-racedag! Vansbrotjejsim. Så klart kom vi i mål, dessutom i samlad trupp. 1 km
som otroliga unge fixade utan problem och svärmor på 79 år som simmade som hon inte gjort annat!


Loppet då? 1 km i öppet vatten, för min egen del var jag inte nervös eller rädd för att inte klara av sträckan utan det handlade mer om att försöka att inte vara så mammigt rädd och försöka att hjälpa Cecilia att ta sig i mål. Men jag har ändå lite svårt att simma utomhus så här och i våtdräkt, var livrädd i fjol innan långa Vansbro och i dag kom den där känslan tillbaka i starten. Men det går inte att visa nåt sånt när jag ska vara stöttande.

Vi har inte tränat så mycket som jag hade velat, inte på slutet, Cecilia har klarat en km inomhus och är stark men skulle det räcka eller skulle hon drukna? Svärmor däremot hon har tränat flitigt en gång i veckan.

Start i Vansbro 13.10 vilket innebar en rätt tidig morgon. Cecilia hade haft svårt att somna på kvällen så det var en trött dotter som väcktes. Packade i hop oss och åkte vid halv tio-tiden. Och det var tur att vi var i Vansbro så tidigt som vi var. Mitt simsällskap ovan, glada och förväntansfulla.

Vi hade tänkt att hyra våtdräkt åt både Cecilia och svärmor på plats. Trodde inte att det behövdes förbokas, det var inte riktigt så. Det fanns inga att hyra kvar, alternativet var att köpa. Men så trollade de fram en mindre åt Cecilia. Tur där.

Nåväl, vi bytte om och gick den långa biten till starten. Cecilia var nervös, mest över att svärmor hamnade på efterkälken och inte skulle hinna. Trodde hon. Men sen blev vi inte, hann sitta en bra stund i gräset och titta på när de andra värmde upp. Sånt här har jag svårt för, massuppvärmning som liknar masspykos ungefär.

Men skrattar bäst som skrattar sist, vi fick värma upp två gånger. När jag stod där precis innan starten funderade jag på om det verkligen var så vettigt att släpa i väg mitt barn på detta. Hade en plan att ta oss till bryggorna först och där vila och sen simma i etapper fram till mål. Då kanske det skulle fungera. Jag var också rädd att tappa bort henne i starten. Nytt för i år var att man passerade startregistreringen för att sen springa ut i vattnet, Öppet spår-start som de sa.

Starten gick över förväntan, ingen stress och jag la mig tryggt bakom Cecilia. Hon gick ut lugnt och sansat och svärmor låg en bit ut till vänster. Första biten till bryggorna gick fort, kallt som attan i vattnet dock. Väl vid bryggorna fick Cecilia lite hjälp att ordna till mössan sen stannade hon bara en gång till under loppet. Hon var inte speciellt trött utan hade hittat ett bra tempo. Där förstod jag att det skulle gå vägen!

Eftersom hon inte är så gammal hejade de flesta lite extra och det i sin tur fick henne att kämpa vidare. Hon sa nån gång under tiden att man kan ju ta fram det där lilla extra när någon hejar. Precis!
Mot slutet kom vi ifatt en liten 10 årig tjej som simmade med sin mamma. Otroligt vad de är duktiga.

När det var 200 meter kvar började Cecilia längta efter mat, medalj och diplom. Svärmor simmade bredvid i sitt tempo. Jag hade börjat frysa ordentligt, fick ju inte upp någon värme eller puls när jag mest trampade vatten bredvid. Men ge sig? Nej då.

Det var en underbar känsla att få gå i mål med Cecilia, se hur glad och nöjd hon var som klarat av det och dessutom göra det tillsammans med svärmor! De var stolta som tuppar när de tog emot sina medaljer. Cecilia fick även en trähäst som pris.

Efteråt mat i tält med levande musik, god lax som satt bra i magen. Och sen lite mer glädje när svärmor insåg att hon simmat loppet på 42 minuter, precis som oss.

Nu är vi skönt trötta i kroppen och jag har fått det där vanliga hjälp-herregud-i morgon gäller det. 8 mil i skogen.