Det var så det började -Vätternrundan 07.

För 7 år sedan blev jag cyklist. Jag klev rakt i en helt ny värld som har gett mig så mycket roligt under åren. En passion som växer sig starkare för varje år som går. Cyklar är det vackraste som finns. Att cykla är lika vackert. 4 inlägget på #blogg100 och #cykelblogg100 tänker jag ge lite glimtar av mina första trevande tramptag i cykelvärlden. Resan mot Vätternrundan utan en tanke på cyklingens stilregler. Tyvärr var jag inte lika flitig att fota mina eskapader. Det började året efter. Två bilder har jag lycktas gräva fram. 


2 mars 2007 bloggade jag detta:

”Kollade ut cykel i går, jag vet att jag sen med det. En jättefin racer för ett jättefint pris faktiskt, hade fasat inför summan men lite bra är det ändå att man är granne med cykelhandlaren. Känner mig som hajmat i dessa krestar, vet ju nästan inte hur jag framför fordonet. Skor provades också, praktiska jag valde ett par som jag även kan ha på spinning. Hur än det blir efter vättern kommer jag ju att forsätta spinna.”

Innan det inlägget hade jag så där spontant som jag fortfarande gör bestämt att cykla Vätternrundan. Då hade jag ingen aning om hur långt 30 mil är. Tur var väl det annars hade jag inte anmält mig. Jag hade inte tränat så mycket kondition på det sättet då. 2002 började jag på gym, Svenstapulsen i Svenstavik. Dottern var 2 år och det gällde att pussla med tiden för att kunna åka de där 4 milen enkel resa för att gå på box. Innan hade jag sprungit lite då och då. Ett vårrus och otaliga rundor runt Rätansbyn. Men uthållighetsträning var aldrig riktigt min grej inte då och inte heller 2007.

Min första alleles egna racer. Med reflexer och allt!

9 april 2007 var det premiär på min blåa Fuji. Jag minns att jag kände en besvikelse över att cykeln inte gick fortare än vad den gjorde på första rundan som för övrigt startades med mitt livs första spd-vurpa.

”Vi tog den första turen i dag! Inte lång alls, men vi var ut. En mil bara, till Digernäs/Fanbyn och vände. Mycket annorlunda än att cykla på vanlig cykel. Vingligare, lättare och mer växling. Och så använda hela foten och ”rundtrampa”. Har fortfarande problem att komma i och ur pedalen, måste fila på det där så jag inte behöver stupa efter vägen. 

18 april tog jag min första tur runt Brunfloviken. 4 mil var en evighet tyckte jag och stannade efter halva vägen och åt hemmagjorda Runekakor. Det var distans på den tiden. Sakta men säkert började jag förvandlas till en konditionsmaskin. Det var inte lätt i början.

I slutet av april hade jag fattat grejen. Cykel+fika=sant. Den där sidan finns tyvärr inte kvar. Men det gör fikasuget på cykel. Nu har jag hittat fler passande fik att stanna vid även när jag skogscyklar.

”Hittade en jättebra sida på kadens.se där det finns en uppsjö av cafetips om man har cykelvägarna förbi. Listade efter län och med en passande rutt inlagt. Hur häftigt som helst. Här i Jämtland hade någon lagt in både stocketitt och krokomsvärdshus. Nu vet jag vad jag ska göra unde rmina cykelturer, stanna och fika lite här och där.”

30 april cyklade jag min första riktigt långa tur. Från Röjan till Genvalla 9,7 mil. Hade fått för mig att bara ligga under 75% i maxpuls. Distans ni vet. Det tog en jädra tid och jag var helt slut när jag kom hem. 5 timmar och 15 minuter stannade klockan på. Kommer i håg att jag var så rädd att få cykeln stulen så jag tog med mig den in på macken i Svenstavik när jag skulle kissa.

Jag pendlade till mitt jobb på Frösön som jag hade när jag pluggade. Tänkte cykel, försökte lära mig att cykla fort upp för backar och lära mig att köra fort på platten. Det fanns så många fel man kunde göra som rookie hade jag förstått. Fast jag brydde mig inte så mycket om min hjälm hade skärm och jag cyklade runt i långa tights över cykelbyxorna som inte hade hängseln. Strumpor tänkte jag inte ens på, de var säkert randiga, svarta, gråa och rosa. Jag hade kul!

11 maj började ångesten krypa på och jag funderade på högst livsviktiga saker inför loppet. Började förstå att 30 mil var långt. Som till Gävle härifrån. Ni känner säkert igen dom. Bara att applicera på vilket långt lopp som helst.

”Det är bara att trampa på, och hopppas att man har de nedre regionerna kvar även efter, de ömmar bra bara efter 7 mil. Dåliga cykelbyxor har jag. Hur ska jag klara det psykiskt? Hur motiverar man sig själv i de stunder man bara vill lägga ned och inte resa sig på sig nåt mer? Klarar man sig undan punkor? Kommer sambon att försvinna i mängden redan efter ett par km? Dör jag? Överlever jag? Kommer jag överhuvudtaget cykla mer efteråt? Får jag sällskap av mina demoner i skallen? Vad fan har jag gett mig in på?”

Den 4:e juni rullade jag över 100 mila-gränsen som jag satt som mål inför Vättern. Jag minns än i dag var cykeldatorn tippade över till tresiffrigt. Den skylten ger mig fortfarande lite gåshud. Jag bloggade sjävklart ut min glädje. Cykelbyxor köpte jag också. Återkommer till det för det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

”Jag är så jävla stolt över mig själv. I kväll stannade mätaren på 1025.3km, fattar ni? 102 mil! Jag har klarat den magiska gränsen. Inte trodde jag det när jag satt på cykeln för första gången. Inte nog med det så slog jag personbästa i tid och snitthastighet i dag. Snittade 31km/h och körde 48 km på 1.32,19 minuter. Körde till Sannsundsbron och hem jag och sambon. Helt underbart väder, vindstilla och varm med sommardofter och fågelkvitter. Helt jävla underbart. Nu är jag värd ett par nya cykelbyxor, helt klart! 102 mil det är långt det! 

Det blev ett par rundor till innan den stora utmaningen väntade. Jag var jättenervös och hade läst allt jag kom över när det gällde att ta sig runt sjön. Hur man laddade upp med mat, vad man skulle ha med sig och inte och allt däremellan. Vi åkte ned till Motala med husvagnen på släp och bodde på camping. Jag minns att jag klev upp långt före sambon och kokade havregrynsgröt för det skulle man visst stå sig på länge. Sambon var inte lika sugen utan sov lugnt vidare.

Så var det här med cykelbyxorna. Jag hade ju belönat mig med ett par nya eftersom de gamla inte riktigt skyddade allra längst fram om ni förstår vad jag menar. Hittade ett par utan hängslen som såg ut att vara riktigt bra och billiga. För hängseln var då bara oerhört fånigt tyckte jag. Provade dem i provrummet och slog till. Jag provade dem aldrig i skarpt läge och det fick jag lida för. Under de där 30 milen insåg jag att de inte riktigt var så där bra. De skyddade inte rumpan ordenligt. Fram okej. Babianröv fick helt plöstligt en annan innebörd och jag tror aldrig jag har duschat så snabbt efter ett lopp som då! Men av dumhet blir man vis. Jag köper aldrig billiga brallor längre. Med pris följer oftast kvalietet när det handlar om cykelbrallor. Kom i håg det!

Jag klarade min första Vätternrunda och gick i mål på 13 timmar och 38 minuter.  En stor seger för mig själv. Min första lite torftiga racereport finns att läsa här! 
Jag hade sagt att jag skulle sälja min cykel efter Vätternrundan. Det var en engångsgrej det där tänkte jag. Det blev inte så. Redan i mål satte vi upp ett nytt mål. 12 timmar nästa gång. Jag var fast. Fast i långa lopp och för cykel.

Bilden ovan gömde jag undan direkt när den damp ned i brevlådan. Självklart var jag nöjd med vad jag presterade men jag såg hemsk ut tyckte jag. Som en uppstoppad hamster. Nåja, lite hård mot mig själv var jag nog.  Struntsamma, det där var jag för 7 år sedan. Glad nyfrälst cyklist efter 30 mil av svett, lidande och enormt stor glädje. Då spelar det ingen roll hur tjocka kinderna ser ut att vara, hur stora låren kändes eller hur dum jag såg ut. För vet ni, jag tog fram kortet i dag och tänker inte stoppa undan det allt för långt ned i lådan längre!

Så började min cykelresa, resten vet ni. Jag tror säkert att jag kommer att cykla så länge jag kommer upp på hojen. För för cykel blir man aldrig för gammal för!