Från tight lycra till fullfacehjälm

Tänk ändå vad mycket vatten som runnit under broarna i mitt cykelliv. Jag som började som landsvägscyklist i tight lycra för 14 år sedan. Jag skulle cykla Vätternrundan och sedan sälja min racer. Det blev inte så utan jag cyklade fem Vätternrundor till och cykel blev en stor del av mitt liv.

Så bytte jag riktning till långlopps-loppa i lika tight lycra och var livrädd för utförsbackar och tog igen allt bromsade nedför genom att köra hårdare uppför och på platten. Jag körde Långloppscupen på hardtail och hade hjärtat i halsgropen när det dök upp små dropp. Men fast beslutsam över att lära mig hoppa byggde vi ett litet hopp som då var enormt läskigt.

Sedan lockade det lite mer tekniska och jag körde ett SM i XCO och kom hem med två SM-medaljer. Jätteglad över att ha tagit några A-spår på banan efter att ha kämpat med hopp- och dropprädsla och nästan gett upp.

Och till det som i dag är det allra roligaste jag vet- enduro och downhill. Det som utmanar mig mest. Höjderna oh farten utför och något som jag börjar behärska ganska bra. Jag kan till och med hoppa. Det är i bland fortfarande lite läskigt när det blir brant och stökigt. Och det är inte så farligt att ramla, inte alltid.

Och det allra bästa bortsett från känslan av adrenalin och glädje när något svårt klaras av är att jag aldrig blir för gammal för att lära mig nya saker. Och det gör jag nästan varje gång.

Resan från tight lycra till fullfacehjälm och överkroppsskydd har varit häftig. Och vem vet var den tar vägen? Och så utesluter det ena inte det andra. För tjusningen är ändå att cykling är så roligt oavsett disciplin!

Alla fina bilder i inlägget har Hasse Gustafsson tagit. Såna där bilder som för mig att känna mig lite extra tuff!