Fjällturen 2014
Loppet som jag sett framemot så länge. Som jag anade skulle bli ett av de finaste jag åkt. Loppet som jag siktat högt på. Som jag tränat lite extra inför. Det loppet blev inte som jag tänkt mig. Ödets ironi. Men som i slutändan blev en av mina stora cykelupplevelser. Hänger ni med på en racereport? Ok, då kör vi!
Dagens innan Fjällturen tänkte jag allvarligt på att stå över. Det skulle säkert gå åt skogen. Ni som läser vet ju att de senaste två veckorna bestått av strul.
Men på morgonen var jag pepp. Inte jättepigg, magen krånglade jag kände mig lite trött. Äh tänkte jag, det är ju det här jag sett framemot så länge och dagsformen får avgöra.
Vi var tidiga till Risnäset och kunde i lugn och ro förbereda oss. Hejjade på Nellie som inte helt oväntat tog hem damklassen! Grym tjej. Träffade Angelica och Martin. Bådas bloggar följer jag och inspireras av. På tal om inspiration och den överväldigande känslan att få höra att jag ger det får ett eget inlägg.
Cissi skulle ju som ni vet köra loppet tillsammans med sin pappa. Det var en nervös tjej som nålade nummerlapp där vid starten. 5,8 mil är långt.
Vi la in cyklarna i fållan. Ingen hets in i fållorna som på cuptävlingarna. Jag placerade min cykel bredvid Hasse längst fram. Efter en genomgång av loppet som jag inte hörde något av ställde vi upp oss och inväntade starten. Jag fixade med klockan och sneglade lite på den snygga cykeln till höger om mig. Sen såg jag att jag stod bredvid en för mig förebild inom cykel, Fredrik Ericsson. Jag kände mig lite väl malplacerad där i främsta ledet men å andra sidan, hur ofta får man stå där och surra?? Njuta liksom.
Starten gick och jag hängde med bra. Genom Funäsdalen låg jag i tätklungan men tappade lite när vi svängde in på första grusvägsavsnittet. Stressade inte upp mig utan försökte bara åka med och inte gå på för hög puls. Hittade Hasses rulle och tyckte att det gick lite ovanligt segt. Erbjöd mig att dra en stund och trummade på. Efter en liten stund kom ett par tjejer förbi och jag passade på att hänga på. Utan någon större ansträngning avancerade vi framåt. Jag såg till att inte köra slut på mina ben som kändes lite småsura.
När vi svängde in på första stigavsnittet missade jag en spång och ramlade. Blev passerad av tjejer bakom. Stressade inte upp mig själv utan försökte hitta ett bra tempo.
Efter ett par km kom den första och riktigt jobbiga stigningen. Jag hade en tjej från Falun framför och blev passerad av en annan tjej. Mjölksyra långt upp över öronen och jag funderade på hur jag skulle fixa dagen. Men så släpper den där kräkjobbiga känslan och jag hittar ett skönt flyt. Matar på uppför och passerar folk. Tänker positiva tankar och när vi börjar närma oss trädgränsen får jag lite gåshud. Jisses vad vackert. Att Falutjejen är utom synhåll därframme bryr jag mig inte om. Får beröm för mina pigga ben av en herre som jag passerar.
Vi når så fjället och trampar oss igenom blött gräs och små bäckar. Jag bara njuter. Cykling när den är som bäst! Har sällskap av två killar som inte cyklat fjäll tidigare och jag surrar om Storulvån och ger cykelturtips. Susar sedan ned längs med en fyrhjulingsväg och kråkbärsris. Passerar i full fart en större bäck och jag tänker att jag är i mitt rätta element. Tänker även där och då att det egentligen är slöseri att köra i tävlingsklass och bara borra ned sig i jakten på placering. Sånt som jag upplever då ska göras med huvudet uppe.
Men jag jagar vidare och vi når en lång utförslöpa på rullgrus. Jag känner hur bakdäcket ålar sig ovanligt mycket och jag blir rädd. Bromsar mig nedför och blir passerad av cyklist efter cyklist. Känner mig livrädd och tänker att jag aldrig åkt så dåligt utför förut.
När jag äntligen kommer på plan mark och in på stig börjar jag åka om de som passerat och för plötsligt syn på Falutjejen. Va? Jag fortsätter i mitt tempo och knapar in. Hon som försvann där uppe på fjället. Jag är inte trött utan känner att benen leverar. Kul hinner jag tänka när jag passerar ett par stenar. Så smäller det. Poff och poff. Nej hör jag bakom mig från en kille.
Jag tror först inte att det är sant. Vad är oddset? Efter 2 mil. Men det var punktering. Gråtfärdig och ilsken sliter jag av punkasprejen från cykeln och får sällskap en kille som även han punkterade. Jag sprutar in sprejen men däcket läcker som ett såll. Jag sprutar in lite till och försöker få det att täta. Folk passerar i strid ström. Inser att jag måste slänga i slang. Just då kommer Hasse och stannar. Han har sega ben och säger något om att han tänkt ge upp. Han tar över mitt däcksbytande och jag ser hur mina chanser till bra placering försvinner. Bryter i hop lite och när jag ska ge mig i väg upptäcker jag att bakdäcket även har punka. Minuterna går och jag börjar ge upp. Efter ytterligare många minuter till kan jag ge mig i väg. Efter en kort stund får jag stanna igen för däcket är för lite pumpat. Hasse hjälper till igen och ber mig sen sticka. Säger att jag väntar in honom om jag ger upp.
Jag börjar en vild jakt och försöker ta igen det jag har förlorat men vet någonstans att det är omöjligt. Funderar om jag helt sonika ska bryta. Mörka minuter och stor besvikelse. Benen som vaknat till och kändes superstarka. Jag låg ju så bra till.
På en grusväg strax innan en depå börjar jag fundera på vad jag höll på med. Varför jag borrar ned mig och är sur. Lyfter huvudet lite och slås av hur förbaskat vackert det var och återigen tanken på slöseri. Ett sånt här lopp ska inte göras i tävlingsklass tänker jag, det ska upplevas. Sänker tempot lite och funderar på att vänta in Hasse. När jag passerar depån börjar magen göra ont. I all stress hade jag glömt att fylla på. Jag bestämmer mig för att bara rulla igenom loppet. Just då infinner sig ett stort lugn och glädje i kroppen. Jag börjar peppa trötta cyklister jag passerar. Hejjar glatt på funktionärer och bara tar in alla synintryck.
När jag når den omtalade grusvägsbacken på 5-6 km växlar jag ned till lillklingan och tar sällskap med en pratglad herre. Åker en bra bit innan jag vänder och åker ned mot depån. Det här ska upplevas med Hasse tänker jag. Några äldre damer med stavar frågar om jag gillar backar eftersom jag vänder. Jodå skrattar jag. Åker nästan ända ned till depån igen och stannar där. Frågar cyklister om de sett en kille i samma kläder som mig. Passar på att peppa dem som sliter sig upp mot backen.
Jag står säkert där i en kvart och väntar. Angelica passerar och berättar att hon passerat Hasse som då gått med cykeln. Kommer några till som sett honom gå. Jag börjar förstå att han har punkterat även han och eftersom jag hade två slangar blev han utan. Står en stund till innan jag börjar cykla upp för backen igen. Tar sällskap med Angelica en liten stund.
Sen liknar min cykling allt annat än tävling. Jag trycker på lite för att komma i kapp någon framför, snackar lite och peppar. Berömmer och tar det lugnt. Lätta växlar ingen ansträngning. Rullar lite, står upp en stund och bara tittar mig omkring. Backen bara försvinner bakom mig. På toppen drar jag efter andan när två tjärnar dyker upp och små härjedalsstugor skymtar. Jag vill bara stanna där. Rullar vidare och låter fartvinden kyla ned lite.
”Vacker vy-skylt” dyker upp. Utsikten framför mig är magisk. Mittåkläppen och stora fjäll. Jag är nöjd att jag får åka där. Stannar en liten stund och önskade att jag hade kameran med mig. Sedan bär det utför länge. Jag njuter och skrattar.
Svänger in på en mindre väg och kommer i kapp en tjej. Pratar lite och hon berättar att det är hennes första lopp och hon är så nöjd att hon klarar av det. Hennes kedja hoppar av och jag erbjuder att hjälpa till. ”Hinner du” frågar hon. Jag har inte alls bråttom säger jag. Vilket jag verkligen inte hade. Hjälper henne och önskar henne lycka till.
Sedan börjar en av de finaste fjällederna jag cyklat (ryser nu när jag skriver). Fin vandringsled som går på en platå med hela fjällmassiven i fonden innan den vek ned i fjällbjörkskogen. Jag hoppar lite, trycker på och stannar upp och gör om det igen. Tänkte att jag skulle stanna där och åka hela dan. Vill inte gå mot mål. Kommer i en kapp en tjej till som jag passerade i hög fart när jag skulle jaga i kapp. Hon går och jag kliver av och tar sällskap. Vi pratar en stund om hur bra cyklingen är i Funäs. Hon åkte mest skidor men gillade att cykla.
Men jag rullar vidare, uppåt mot en myr. Passerar någon cyklist, pratar lite och balanserar på spänger. När jag passerar sista depån 7 km mot mål kändes det lite vemodigt. Snart slut.
Trampar vidare och möts av loppets roligaste utförskörning. Lite teknisk och brant. Jag ligger på och har så kul. Så känner jag igen en hjälm framför mig. Dessie som inte för så längesedan kraschade rejält och nu var på cykeln igen. Jag tvärnitar och hejjar glatt. Vi pratar en stund innan jag rullar vidare. Vilken grym tjej!
När utförskörningen tar slut inser jag att det bara är några hundra meter kvar av det roliga. Tar det lugnt och rullar in i mål. 3.34 någonting. Helt oväsentligt. Jag är inte besviken alls. Bara så lycklig över hur fint loppet var, över hur roligt jag hade haft det. Tänker att det faktiskt var tur att jag punkterade. Annars hade jag inte upplevt loppet så som jag gjorde.
Hasse möter mig i mål och tar målbild. Jag är stolt över medaljen och lite stolt över mig själv som lämnade pressen bakom mig. Pratar lite med en tjej som läser bloggen och som inspirerats att köra fjällturen. Blir rörd, hon var inte den första som kommit fram, Nettan, en annan tjej kom fram innan start.
Nu började den nervösa väntan på
Cissi. Jag var osäker om hon fortfarande var på banan. Det var tuff terräng och tuffa stigningar. Får veta att hon och hennes pappa passerat Bruksvallarna. Så tycker jag att jag ser dem och springer fram och hejjar för allt vad jag var värd. Fel par. Pinsamt.
Så dyker de upp! Jag blev stolt som en tupp. Lämnar min mat i gräset och hejjar och skriker. Säger till funktionären är hon bara är 14 och klarat detta. Cissi är slut men glad. Deklarerar att hon aldrig ska göra om det. Hennes pappa är lika trött men nöjd. De klarade det under 5 timmar.
Cissi blir intervjuad och jag ser på henne att hon tycker att det är oerhört pinsamt. Vi frågar efteråt om de hade nån åldersgräns vilket de inte tänkt på men det var väl 14 år då.
Hänger kvar en stund där i Ramundberget. Hejjar fram de som går i mål, de som kämpat sig igenom och lättade gör segergester timmar efter vinnaren. De är de som är verkliga kämpar. Ser all cykelglädje och bara njuter. Alltså det här är det som är så förbaskat häftigt med cykel och lopp. Det som man i bland missar i all tävlingshets och besvikelse i mål och när man hastar hem.
Bestämmer mig för att åka tillbaka till Ramundberget och åka lederna igen. Självklart ska jag köra Fjällturen nästa år!
”Sveriges vackraste långlopp” säger arrangörerna och det är ingen lögn! Ska ni åka ett lopp ska ni åka detta. Det är väl värd resan upp, hundra gånger om. Det är ett jättejobbigt lopp, många backar och fjäll att passera men vyerna väger upp all smärta. Och ha inte bråttom. Njut bara njut!
Jag är fortfarande hög på loppet. Så glad att jag valde att rulla igenom det.
Ni orkade hit? Bra! Ingen vanlig racereport men lika lång dock. Kanske lite fånigt överpepp men vad gör det?
08 Comments
Leave a comment Avbryt svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Shit, vad det låter härligt! Nästa år ska jag minsann också köra 🙂
Ingen överdrift, det var helt makalöst! Det tycker jag verkligen att du ska göra, du kommer inte att ångra dig jag lovar 😉
Alltså… Sitter här tårögd efter att ha läst din skildring av loppet. Rena rysaren. Ser allting framför mig. Tack för att du tog mig med genom hela loppet! Beundrar dig för att du stannade upp och var i ögonblicket istället för att jaga sekunder.
Kram Kim 🙂
Tack för de fina orden Kim!
Alltså… Sitter här tårögd efter att jag har läst din skildring av loppet. Det känns som om jag har åkt med dig. Rena rama rysaren. Beundrar dig för att du stannade upp och var i ögonblicket istället för att jaga sekunder.
Kram Kim 🙂
Skoj att ses!! Synd på ditt lopp men underbart du fick uppleva det lite mer än annars 🙂
Detsamma säger jag! Det var ju det, men å andra sidan hade jag roligare tror jag när det blev som det blev!
har svårt att kommentera din blogg, så jag får göra det här. vilket bra lopp du gjorde! Härlig beskrivning och jag ser framemot filmen 🙂 Lycka till på Engelbrekten!
[…] högt och leklusten på. Lite tufft i bland för att sedan bara rulla och njuta av omgivningarna. I fjol började jag i högt tempo, punkterade, surade en stund och bestämde mig sedan för att göra just […]