Jämthjulingen 2014 – starka ben

I går hade jag säsongens starkaste ben. Det på landsvägshojen. Hade sjukt tufft motstånd av makalöst grymma tjejer. Jag gjorde också dumma rookiemisstag som kostade en tredjeplats. Men jag är så jäkla nöjd! Racerreport? Ja visst men inte långloppslång.

Jag har varit nervös över Jämthjulingen. Mest över klungkörningen och det faktum att jag inte riktigt har så mycket landsvägsvana som förr. Träningen har nästan varit obefintlig i veckan. Bara lätt måndag och tisdag sen vila. Har känt mig hängig och i fredags var jag osäker om jag skulle starta. Inga dumma misstag igen så att säga. Hade inställningen att turen runt viken skulle bli ett grymt bra fartpass. Ett ypperligt tillfälle att pressa kroppen ordentligt vilket jag har slarvat med på slutet. Mest mysrull bortsett från tävlingarna.

Vi rullade ned till Egons för samling vid halv tio i går. En imponerade stor samling svart-vita cyklister rullade genemsamt upp till Rådhuset. Nålade nummerlapp och värmde upp ordentligt. Benen kändes rätt bra men jag kände mig rätt slö i pumpen. Ställde mig på startlinjen med en lugn känsla i kroppen. Det skulle bli roligt och målet var att försöka åka med tätklungan en bit. Bredvid mig stod damvinnaren från i fjol, sjukt starka Agnes. Framför lika starka Kerry, triathlet med bra cykelben. Hej och hå tänkte jag. Lite malplacerad.

Startskottet gick och vi rullade ut ur stan i lugn masterstart. Ingen långloppshets, så skönt. Jag lyckade positionera mig bra och när fältet släpptes låg jag fint i klungan. Livrädd att ramla men sjukt nöjd att jag hängde med. I nåt övermod hängde jag med när spetsen attackerade och brände väl lite där. Helt plötsligt låg jag på andra hjul. Tjoho ungefär. Sansade mig lite och försökte slappna av. Strax innan Brunflo kom Mikael Egmalm upp och peppade. Gav mig värdefulla tips som stärkte mitt självförtroende.

Rondellerna? Jo de första fyra hade jag fantastisk fint teknik och fart igenom. Den sista i Brunflo gick inte lika fint. Jag halkade långt ned i klungan och fick trycka på ordentligt för att inte tappa ännu mer. Misstag 1. Å andra sidan var det bra för jag körde utav bara fasiken utför ned mot Solberg för att komma lite längre upp. Tittade ned på cykeldatan och den visade 62,3. Hjälp tänkte jag. Men i en klunga är det inte läge att fegbromsa. Jag dör tänkte jag.

Så kom det som jag anade skulle bli det svåraste. Att inte tappa täten uppför Solbergsbackarna. Här åker jag inte fort i vanliga fall och just backar är min akilleshäl i år. En gång i tiden har jag åkt snabbt upp där enligt Strava. Här kom misstag 2. Jag låg för långt bak i klungan och började tappa rejält. I andra stigningen låg jag längst bak och hade svårt att hänga med.

Trots detta piskade jag min gamla QOM med minuter och tror aldrig jag snittat över 38km/h uppför. Delad andraplats inte dumt.

Ned mot den sista lilla klättringen vid Vålbacken hade jag tappat tätklungan och i och med det två damer. Jag försökte att jaga i kapp men det gick inte att pressa upp farten mer.

Efter en stund kom Agnes upp och sa att vi skulle ta korta förningar för att komma i kapp. Med sig hade hon en fuji-kille. Här kom misstag 3. Jag är så kass på att gå in på rulle. Jag tappade dem direkt efter ta jag tagit min förning.

Tänkte först ge upp. Men vafan tänkte jag. Pressa kroppen var det ju. Och jag jagade. Pratade högt med mig själv och trummade på. Pulsen var jobbigt hög men benen levererade. Vid Namn var jag i kapp. Ett par km solo-tempo. Jag kunde vila lite men tyckte tempot var lite långsamt. Misstag 4. Även om jag kände mig stark skulle jag varit smart. Jag trummade på runt 37 km/h och gick bak och la mig. Tempot ned till 32km/h. Upp igen och blev lite för stursk och naiv. Trummade på och kände att Agnes slet lite bakom. Försökte få henne att gå om strax före men hon var smart. Låg kvar och vid svängen upp på bron drog hon till med en spurt. Jag hade fegbromsat lite. Killen hängde på och jag blev avhängd. Den här delen av viken lyckades jag sno en fin placering till enligt Strava. Uppenbarligen har jag lite oanade tempotalanger.

 

 

Men jag gav inte upp! Varje sekund räknas tänkte jag. Ut på vallaleden 2 km före mål hade jag tagit någon meter på dem. Sen försvann de upp Frösöbron. Jag körde skiten ur benen och gjorde en snygg kurvtagning innan jag spurtade upp till Stortorget.

In på en 4:e plats som kändes mer än bra! Bara en liten stund efter Agnes och 1000 spänn i prispengar. Det om möjligt sved kanske.

Men med tanke på hur lite landsväg jag kör, hur mycket jag har att lära när det kommer till taktik och hur bra jag kunde jaga i kapp är jag sprudlande glad. Jag hängde ju dessutom med täten mer än halva loppet.

Pers runt den där viken blev det också. 1,05,42 blev min tid, 35,6 i snitt vilket är toppnotering någonsin.
Pressade mig gjorde jag. Så mycket att jag kände mig svimfärdig och fick sitta ned en bra stund.

 

Konstaterar att det gör ont att tävla även på racern. Jag har sagt det förut, korta lopp är värre än långa. Jag är bäst när jag får hålla på långt och länge. Roligt var det och jag har helt klart fått mersmak. 2008 hade jag en halv tanke att börja min tävlingskarriär på landsväg men det stannade vid en tanke. Det kanske aldrig är för sent? Jag har dock lite att lära mig. Sammanfattningsvis: Hålla mig långt fram i klungan när det går uppför- då kan jag tappa utan att bli avhängd. Rondeller och inte gå med i tidiga ryck. Vara smart och låta andra göra jobbet i bland och våga vara kall även när tempot går ned, bland mkt annat. Men av erfarenhet blir man vis!

Nu närmast väntar tempo i Hammerdal på onsdag och Orsabajken på midsommarafton. Mycket tid att slipa benen.

Träning eh..ok tävling med nummerlapp är grejer! Och min form går stadigt uppåt. Kan det vara så att det blir ett bra år det här?