Vilken grej det här med vasan.

Mitt första ”lopp” på skogshojjen, första gången
tillsammans med andra, inte bara ensam eller i sällskap med Hasse i skogarna på Frösön eller ute på ÖSk-slingan. Jag hade ingen aning om hur snabb eller långsam jag skulle vara. Det är en sak att studsa bland rötter och kämpa i uppförsbackar i sin ensamhet mot att göra det tusen andra. 

I går fick jag sättas på prov,  prova vingarna och nervös har jag varit. Kroppen kändes inte hundra i går morse, vaknade snorig och huvudvärken jag hade under fredagen blev bara värre. Men mycket satt i psyket, på något vis hade jag enormt mycket att bevisa för mig själv. Jag och min kompis pressen. Slappna av och njuta innan är inte riktigt min grej.

Vi hade anmält oss sent, därför blev det ”bara” 45km cykelvasa i går. Tillräckligt långt med tanke på att cykelträningen fått stå tillbaka för löpningen. Starten gick inte förens 15.20 så det fanns mycket tid till annat, bland annat att oroa sig ännu mer för eventuella vurpor, fiaskon, väggen you name it, plus en skön promenad genom Rättvik med en kaffe på Fricks. Efter stadig lunch packade vi in oss i bilen med svärföräldrana och åkte upp till starten i Oxberg.

Kanonväder, varmt och solsken. Cykelmänniskor överallt, proffsiga, mindre profssiga och så jag, iförd Malojatröjan dagen till ära. Första misstaget var att komma lite för sent till startfållan, hamnade nästan sist. Hade vi ställt oss längst fram hade vi kunnat kapat tiden med flera minuter, både jag och Hasse. Min tanke var att försöka hänga på Hasse så långt som möjligt, det sket sig redan i starten. Alla skulle i väg samtidigt och trångt blev det i första ”skogsdelen”, jag kom inte förbi, såg Hasse dra i väg. Först när vi kom ut på asfalten kunde jag sträcka ut och hittade min position för dagen, i vänsterfilen, där stannade jag  i stort sett hela sträckan. Åkte om en efter en, uppenbarligen av de snabbare. Eftersom jag hade mer fart hamnade jag längst ut på de mer tekniska bitarna, ute i gräset bland stenarna och folk hade svårt att hålla höger även det gick sakta för dem.

Jag körde för allt jag var värd, skulle i kapp Hasse så var det bara. Fanns inga hämningar, använde bromsarna väldigt sällan. När det var grusväg och asfalt hade jag stor nytta av mina starka ben och vanan på Fujin, bara matade på. Ingen att åka med, ingen att ligga bakom och vila så loppet gjorde jag helt på egen hand bortsett från samarbetet med en kille efter Hökberg, som jag sen tappade. Jag för stark uppför och han var för stark nedför så till slut gick det inte.

Gick ut för hårt men lyckades hålla både tempo och fart uppe. Nöjd kunde jag konstatera 5 km före mål att jag skulle komma in under 2 timmar, hade räknat med en tid runt två och halv timme. Började räkna på hur lång tid 5 km skulle gå, men tankeverksamheten funkade inte. Känslan av att fortfarande kunna ligga på och gå om även efter Hemus gav mig gåshud och in på upploppet kom gåshuden.
Klockan stannade på fina 1.56:26, grymt bra för att vara första gången.

I mål. svettiga och gladare än vad vi ser ut!

Hasse kollade resultatlistan, 11:e dam av 287, inte illa pinkat. Hasse kom på 40:e plats bland herrarna och hade gjort ett kanonlopp, 8 minuter snabbare än mig. Hatten av.

Nu funderar jag på om jag ska vila eller ta i ut med mina planerade löpintervaller. Kroppen är pigg och fräsch!

Och till slut…nästa år blir det hela vasan på 90km!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: