För åtta år sedan

Facebook påminde mig om att det på dagen är åtta år sedan jag körde mitt allra första motionslopp på mountainbike. Jag hade nästan glömt det. Inte själva loppet men att det var så längesedan. Vi hade bestämt oss för att lägga tankarna på att göra en Iron Man (eller järnmannen som det hette året innan) i Kalmar. Det blev för dyrt. I stället byta bana och testa mountainbike. Det som jag aldrig skulle cykla.

Jag kom från landsvägsidan. Var en stark och uthållig cyklist. Hade precis köpt en ny cykel. En cube på postorder och tyckte den var så otroligt fin och lätt. Lätt i förhållande till den gamla Scott Contessan jag studsat runt Frösön med under vårkanten. Cuben hade tre klingor fram, lockout för dämparen på styret och ett bredare styre än vad som var populärt då. Lite senare rök det bredare styret till förmån för ett galet kort och med barends. Men det var först när jag körde min första långloppscup.

Vi ville köra ett motionslopp och cykelvasan kändes som en bra start. Jag hade gjort mitt första öppet spår det året. Den långa varianten av cykelvasan kändes alldeles för lång så vi valde den på 45 km. Jag minns att jag var nervös innan. Vi cyklade allt mer stig hemmavid och körde långa grusvägspass för att träna. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.

Jag tog min allra finaste cykeltröja dagen till ära. Den där Malojatröjan som jag fortfarande använder men som är lite större i dag än då. Jag hade mina spinningskor på fötterna. Jag visste inte alls hur snabb eller långsam jag skulle vara. Hur det skulle vara att cykla stig. Jag hade ett mål, att komma in på 2.30 timmar och inte vara allt för långt bakom Hasse.

Jag tror jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan göra på en och samma gång. Som att ställa mig längst bak idet stora startfältet i Oxberg. Det gjorde att jag fick kryssa mig fram nästan hela loppet. Även om cykelvasan 45 var tekniskt lätt upplevde jag ändå att bitara i skogen var svårare. Jag hamnade ofta fel när jag skulle om. För jag var trots allt en av de snabbare.

Jag rullade in på 1.56:26. Det gav en 11:e plats av alla damer den dagen. Det var stort för mig och jag anade att med bättre placering i starten hade jag kunnat åka ännu snabbare.

Jag skrev en racereport också såg jag när jag gick igenom arkivet.

Framförallt gav den här cykelvasan mersmak och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Eva

    augusti 13, 2019 at 19:10

    Alltså, jag gillar dina inlägg. Älskar din cykling. Själv tappade jag sugen när jag först fick en superförkylning i tre veckor och när jag sedan tränat i två veckor så körde jag omkull (var med barnbarnet, han cykletränar med en klubb och jag körde otroligt långsamt när jag kom för nära en mamma och bromsade fel och tippade fult) och hade ont i skallen i två veckor (bra hjälm). Sedan var det bara några veckor till Tjejvättern som jag anmält mig till, men jag struntade i det (och jag avskyr att inte fullfölja).
    Igår var vi på första träningen för terminen och jag körde omkull igen.
    Dels för att mina byxor är för små och jag kom inte bakom sadeln för de hängde upp sig där och så bromsade jag i panik och föll. Igen. Men ingen skada mer än att pojkens chokladask krossades (har chokladrutor i en liten ask när han tappar farten) och jag tappade ansiktet inför de som tränar pojkarna (jäkla trevliga grabbar/pappor/tränare).
    Nu är jag sugen igen.
    Jag har fyllt 63 men det hindrar inte mig från att cykla.
    Lusten har kommit tillbaka. Dels på grund av gårdagens träning med grabben (minst en förälder måste vara med till varje barn, så vi är ett gäng som kommer efter barnen) men också ditt inlägg här – alltså, du är duktig nu men du har varit nybörjare. Så…nu ska jag träna tills det blir för halt och snön kommer, till våren ska jag banne mig köra igång och anmäla mig i smyg till en motionslopp.
    Du är så himla bra.

    Svara
    • Helena

      augusti 14, 2019 at 23:13

      Tack för den här kommentaren Eva! Jag blir så glad av dina ord. Och glad av du delar med dig, och att du har hittat lusten. Det fina med cykel är att man aldrig blir för gammal, det finns alltid något nytt att lära sig. Jag har cyklat i många år men känner mig fortfarande som nybörjare i bland, som den här våren och sommaren när jag utmanat så många rädslor jag har att åka utför. Men jag gnetar på och lär mig. Och i bland tror jag det är viktigt att påminna sig själv om man att en gång varit nybörjare.
      Det tycker jag du ska göra! Anmäl dig till ett och njut av både resan till start och själva loppet!

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: