#52vardagsäventyr – gryning i fjällen

När stannade du upp och såg hur solen gick upp? Från det färggranna på himlen, till den lilla skärvan och slutligen hela solen?

Jag har inte gjort det så ofta. Inte stått stilla och verkligen tittat. Inte registrerat hur magiskt ljuset skiftar från en mörkt blå lite overklig färg till det första rosa i horisonten. Sedan det mjuka orangea ljuset på himlen som inte riktigt klarar att ljusa upp snön. Sedan den där lilla skärvan och slutligen en blodröd sol.

Inte vänt mig om och följt ljuset på himlen när de första strålarna gör det rosa lite mer lila snön vackert ljusblå. Bara någon minut senare se hur fjället framför mig sveps in ett helt otroligt ljus. Den starka lila färgen på himlen och de långa skuggorna av solen. Det liksom brinner för några minuter innan det går mot vitt ju längre solen bakom mig stiger.

En stund senare blir ljuset aprikosfärgat och mjukt och höjderna i fonden blir disiga och molnen som för en stund sedan glödde mattas av. Åt andra hållet badar Lill-Kvällshögen i mjukt dagsljus medan himlen fortfarande är lite grönblå. Ett av ledkryssen fångar solens strålar med de andra ligger i skugga. Snart blir himlen blå och fjället vitt.

Det sker inom 20 minuter. Alla dessa färger och naturens skådespel som jag annars bara slängt en blick bakom axeln när solen gått upp. Vänt på huvudet och sett att himlen ändrar färg och tänkt att det var vackert. Inte mer än så.

I söndagsmorse tog jag mig tid att se det. Ställde vår väckarklocka på kvart över fyra. Åt en alldeles för tidig frukost i stugan och tog med kaffe i termos och en limpsmörgås i kameraväska. Parkerade bilen vid Storhogna Högfjällshotell och mötte soluppgången på riktigt.

Det blev sedan en snabb kaffe i skydd av Örnstenen när kylan och vinden tilltog efter soluppgången. Jag kände mig lycklig och tacksam över att fått en stund i tystnad sånär på kameras klickande och vindens prasslande i min jacka. En stund av total ensamhet på ett positivt sätt.

När jag kom ned till bilen hade hotellet vaknat och jag sa godmorgon till en kvinna på väg ut med sin hund. Sa att det var en fin morgon trots den hårda vinden. Jag åkte hem i dagsljus med massor av gryningsfärger på minneskortet och glad över ett alldeles underbart litet vardagsäventyr.

Det var så längesedan som jag fick till ett vardagsäventyr. Förra året var det lättare när ideerna var fler och vi hade mer tid i stugan. Nu har jag inte riktigt fått tiden eller fantasin räcka till under vintern. 

Jag tror jag skrev om det tidigare att jag inte ville göra utflykter bara för att ha något att skriva om. Det var inte syftet med tanken och det är det inte nu heller. Därför har det legat lite på is.

I helgen skulle Hasse köra pistmaskin på mornarna och jag längtade upp på fjället. Eller fjällplatån rättare sagt. Där vi har tittat på stjärnor, försökt fota stjärnfall, soluppgångar, ätit frukostar och cyklat fatbike. Vi har druckit många koppar kaffe vid Örnstenen, både vinter, sommar och höst. Det är ett vardagsrum utomhus. Vi har inte alltid lyckats fånga solen på bild och inte heller stjärnorna och för precis ett år sedan åt vi frukost i den nautiska gryningen. Vi tänkte tända gasolköket på fjället det stormade alldeles för mycket så frukosten blev i ett vindskydd i stället.

Så här ett år senare blåste det också. Så pass mycket i lördags att jag kröp ned i sängen igen när klockan ringde. Det såg också mulet ut så någon sol hade jag nog inte fått se ändå. I söndagsmorse blåste det också men väderprognosen lovade klart väder och lite mildare vindar. Vindarna var milda men kalla men det var värt att kliva upp så tidigt. Så värt. 

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.