Höstskymning på fjället

Hur ofta tänker du på hur många nyanser en höstskymning har? Hur den går från ett mjukt blått ljus, för att sedan spraka i alla möjliga nyanser av orange, lila och gult. Hur vacker den där gyllene timmen faktiskt är. Den som sedan övergår till att nästan bli overkligt mättad innan det mörknar helt.

Jag har inte tänkt på det så ofta. Inte stannat upp och verkligen tittat. Men jag har följt en grynings färgskepnader en vintermorgon. Inte alls olik en höstkväll. Då en kall marsmorgon och ett skådespel av färger i 20 minuter innan dagen blev ljus.

Men i går kväll gjorde jag det. Stannade upp och tittade och följde varje färgskiftning. Jag lät kameralinsen fånga dem. Med teleobjektiv och vidvinkelzoom. Jag tittade på hur det sista solljuset dansade över kullarna ned mot Klövsjö. Hur fint Storkvällshögen var i diset och träden mot horisonten lika gärna kunnat vara träd på savann. Hur solen precis visade sina strålar bakom ledkrysset och jag kunde ta den där bilden som jag har haft i mitt huvud så länge.

Tänkte också på hur stark ljungen lyste i solens sista strålar när jag sänkte stativett så att det kom i höjd med marken. Tänkte på hur intensivt höstfjället var i kvällsljuset. Hur molnen gav en dramatisk känsla till ett lugnt och tyst fjäll. Färgerna tog lite längre tid på sig än en tidig vintergryning. Men det var lika vackert naturens skådespel.

Det var ingen spektakulär solnedgång. Och vi var osäkra om vi ens skulle åka upp på Storhogna för att fota fjället i kvällsljuset. Hemma i stugan var molnen lite gråa och solen blek. Skulle det ens vara värt besväret.

Men vi kokade en termos kaffe och åkte upp. Sa till varandra att oavsett om det blir solnedgång eller inte kan det vara skönt att sitta ute en stund. Vi åkte upp. Parkerade vid hotellslingan och jag linkade upp med kryckor. Tjurig, envis och med en stor längtan att sitta vid Örnstenen och dricka kaffe. Och äntligen kom jag upp och fick sitta där. Tänkte att gryningen trots allt är finare för precis när färgskådespelet är över ljusnar det. Men att höstkvällen har sin tjusning trots allt. Och att i bland verkligen stanna upp och titta sig omkring kan vara så skönt. För jag hörde någonstans någon som sa att soluppgångar oh solnedgångar är naturens underverk. Och visst är det så.

När fjället blev så intensivt orange och lila packade vi ihop kaffekoppar och kameror och började gå ned mot bilen igen. Snart skulle fjället vara dunkelt och mörkt. Vi åkte hem med hellyset på. Nöjda att vi kom ut och fick ta del av en särskilt vacker höstskymning på fjället. Kanske den sista med så många färger och löv på träden. Det går fort nu.