• Home
  • /
  • Vardagligt
  • /
  • #52vardagsäventyr – stjärnfall över Storhogna

#52vardagsäventyr – stjärnfall över Storhogna

Just nu faller ett meteioitregn över oss. Det ger runt 60 stjärnfall i timmen och under helgen som gick skulle det synas som bäst. Det är Perseiderna som varje år bjuder på vackra stjärnfall och allra största chans att se dem skulle vara under lördagen i helgen som gick. Vi pratade om detta under förra veckan och jag blev riktigt nyfiken. Inte för att jag egentligen har så stort intresse av rymden och meteoriter men det har Hasse och att titta på en stjärnklar himmel är vackert.

Jag föreslog att vi skulle försöka fånga stjärnfall på bild under fredagsnatten. Den natt som väderprognosen lovade någorlunda klart väder. Även om lördagen skulle vara den bästa natten utlovade prognosen mulet väder och regn. För att bäst kunna se stjärnfallen behöver man komma bort från ströljus från lampor. Nu under sommaren är inte slalombackarna upplysta runt stugan och fjällplatån på Storhogna skulle bli bra.

På fredagskvällen såg det lovande ut. Det var nästan inga moln på himlen och ganska varmt för att vara fjällen. Vi kokade en termos kaffe, tog med ett liggunderlag och kamerautrustning. Parkerade bilen på hotellet lagom tills det började skymma. När vi började gå längs med spången mot leden slog det oss att vi glömt pannlampor hemma. Augustinatten är mörk och terrängen stening. Vi hade inte riktigt hängt med att kvällarna numer inte är så ljusa längre. Å andra sidan visste vi på ett ungefär var vi skulle sätta fötterna och ögonen vande sig vid mörkret efter ett tag. Dessutom hade vi en stark halvmåne som spred ett fint ljus. Lite för mycket ljus insåg vi för att kunna se stjärnorna.

Att fånga stjärnfall på bild är inte enkelt visade det sig . Dels har en liten kompaktkamera sin begränsningar och blåst gör ett litet stativ ostadigt. Dessutom drog molnen in över oss och skymde det mesta av stjärnhimlen. Hasse hade med sig sin stora kamera och ett lika stort och stadigt stativ och kunde tryggt rigga upp sin utrustning. Jag fick hitta lä i ljungen för mitt lilla stativ och visste inte riktigt hur jag skulle sikta för att att få med så mycket himmel som möjligt och dessutom någon form av horisont. Jag kunde ju inte se displayen. Men himlen var vacker och jag passade på att fota solnedgång med lång slutartid. Tryckte på avtryckaren gång efter gång och hoppades att någon liten fallande stjärna skulle fastna.

Stjärnor fastnade visserligen och ett stråk av månen som nästan spred dagsljus. Jag misslyckades med det mesta av bilderna. Kom på i efterhand att det hade varit riktigt fint med Hasses mörka profil mot stjärnhimlen när jag såg att jag lyckats fota mina kängor av misstag.

Vi satt uppe på fjället till strax innan ett på natten. Tittandes på stjärnhimlen i lä bakom en sten. I bland föll det stjärnor, så snabbt att det inte fastnade på bild och ett av de fall som gick allra långsammast och som vi kunde följa med blicken under lång tid var otroligt häftigt. Om du tittar riktigt noga på bilden nedan kan du se ett vitt sträck lite till vänster uppe i bilden. Hasse lyckades med det som kändes omöjligt. Jag lyckades sitta still i 20 sekunder, en bedrift. Eftersom jag koncentrerade mig djupt på att inte röra på mig ser jag ganska bister ut.

Foto: Hasse

Även vi inte kom hem med fina bilder på meteoritregn blev det en fin natt på fjället. I mörkret med en kopp kaffe och tusentals stjärnor ovanför oss. Som i bland skymdes av molnen och som i bland lyste starka. Vi var trötta med upprymda när vi tassade ned mot bilen i mörkret. Försiktigt för att inte ramla på den steniga stigen och så snart vi kom ned mot hotellet kom mörkret över oss. Kompakt av alla ljus från stugorna. Vi rullade hem med hellyset på och konstaterade att höstmörkret kom som en överaskning i år. Trötta och frusna somnade vi nästan direkt vi kom hem.

Nästa år, när det åter faller stjärnor ska jag prova att fånga det på bild. Kanske är augustinatten då lite mer klar. Jag tänker spendera någon natt till på ett liggunderlag uppe vid en sten för att titta på stjärnor. Även de inte faller är de vackra!

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.