#52vardagsäventyr – friskvårdseftermiddag med bowling

Ambitionen med #52vardagsäventyr är att varje vecka försöka göra något utöver det vardagliga. Det som ger lite guldkant och som jag inte gör så ofta. Jag har för det mesta, bortsett från en vecka i början av året hittat på något. Antingen ett eget förslag, eller ett av Hasse eller någon annans. Det har krävts ganska mycket fantasi men inte blivit särskilt stressigt eller förenat med press att göra någonting. Den där veckan i början av året när vi inte hade tillräckligt med fantasi och tid skrev jag om ett vardagsäventyr vi gjorde i början av vintern.Det var också ett inlägg jag tänkte publicera men ångrade mig sedan. Inget fel i det. För det finns inga fel med mina vardagsäventyr. Så blir det den här veckan. En äldre aktivetet under en vecka när jag gjorde två saker och ett inlägg jag funderade på om jag skulle publicera eller inte. Så som i mars så får det bli ett inlägg ändå.

Det är väldigt sällan som jag skriver om något som har med mitt jobb att göra. Det hör inte riktigt hemma i bloggen. Inte själva jobbet. Däremot vill jag gärna skriva om vår friskvårdseftermiddag. Om att göra något som jag inte riktigt behärskar. Där tävlingsmänniskan i mig får backa lite och ödmjukheten inför att vara nybörjare tas fram.

Ungefär en gång per halvår har vi en friskvårdseftermiddag på jobbet. En halvdag med något som inte har något med det vi gör dagligen. Långt bort i från jobb. Vi har turats om att ordna den eftermiddagen och vi har satt olika prägel på den. Jag och min kollega Anna var först ut förra året. Det blev en eftermiddag med tacos, tipspromenad och lekar som skulle göra gruppen lite mer sammansvetsande.

Gången därefter ordade ett par andra kollegor lekar, mat och norsk karaoke i Frösö sportstuga. Norsk karaoke innebär att man sjunger med lurar på och så får laget gissa låt. Jätteroligt och ett sätt att bjuda på sig själv lite.

Den här gången för ett par veckor sedan stod lunch och bowling på schemat. Det sistnämnda har jag bara gjort några få gånger i livet. Sist måste vara minst 7 år sedan. Då tillsammans med min syster och våra barn.

Vi visste inte på förhand vilka lag vi skulle ingå i eller hur många vi skulle vara. Det vi visste var att vi skulle tävla mot varandra. På skoj förstås. Det skulle också finnas lite priser. Vi är några tävlingsmänniskor i arbetsgruppen. Jag är en av dem. Under lunchen dagen innan skojade jag och min kollega Ingela om det här. Hon berättade att hon var en dålig förlorare. Vi skojade om att det skulle bli lite problematiskt om vi hamnade i samma lag. Det var precis vad vi gjorde tillsammans med vår chef Emma. Ingen av oss tre hade bowlat särskilt mycket men vi hade gott om självförtroende och trodde våra chanser var stora.

Vi fick en genomgång innan. Om hur kloten skulle hållas, hur vi skulle få ut dem på bästa sätt och hur många steg vi skulle ta innan vi släppte klotet. Redan här tappade jag bort mig och fick inte hop tekniken i huvudet. Jag oroade mig lite för att axeln inte skulel tycka om ett tungt klot och den svingen man skulle göra. Men allt för laget.

Första omgången gick inte så bra. Jag försökte styra klotet med hela kroppen och käglorna ville inte ramla så som jag ville. Men ju varmare jag blev i kläderna, desto större blev hornen och desto fler käglor ramlade. Tills jag började tänka på tekniken, om de stegen man skulle ta och se de andra i ögonvrån. Men det gjorde inte så mycket att det blev klot i rännan i bland när jag fick sätta en strike och hejja fram mina lagkamrater som fällde käglor efter käglor. Det var lika roligt att se de andra lagen lyckas och jag hejjade lika friskt på motståndarna.

Det var så klart med lite glimten i ögat det här med tävlingsnerven. Men det var roligt när vårt lag fick många poäng och jag kände lite segervittring. Men två serier bowling är galet jobbigt för en som inte spelar så ofta. Alla tre började tappa lite fokus mot slutet och när vi gick in på den tredje bonusserien ville inte klotet som jag ville. Det är träning på ett annorlunda sätt och benen skakade lite efter alla djupa utfall jag fick till.

Men vi hade roligt. Riktigt roligt och jag funderade flera gånger på varför jag inte gjort det här mer. Jag bor ett stenkast i från bowlinghallen. Det är en perfekt familjeaktivitet och kostar inte så mycket om man är flera. Gör man det som vi gjorde tillsammans med lunch är det ett fint sätt att umgås med sina kollegor utanför jobbets väggar.

Hur gick det i tävlingen då? Vann mitt lag? Nej inte alls. Vi kom tvåa. Precis som alla andra utom det segrande laget gjorde. Ett smart drag i från de två som arrangerade eftermiddagen. Alla fick också pris.

Blir det fler tillfällen? Absolut. Det här vill jag göra igen och tillsammans med Hasse och Cecilia. Frågan är bara om vi håller sams, främst min dotter och jag. Vi nämligen lika dåliga förlorare båda två!