"Det är bara att staka och tänka på annat"

I bland blir det inte som man tänkt sig. Naturen rår man inte på, inte heller vallare. Detta år skulle jag ju åka blixtsnabbt på racerskidorna, sen åtminstonde runt fjolårets tid och slutligen en klistertub från mitt livs första DNF*. Dessutom gjorde jag tevekarriär som den flåshurtige Östersundsbönan.

Racereport, även det längesedan. Önskar att jag kunde klämma till med en wow-urstark-wihoooooreport ungefär som den i fjol vid den här tiden. Men tyvärr inte. Men låång läsning har ni i allafall framför er och så bilder från spåret, Wow tänker ni.

Men det började bra! Vi hämtade ut våra skidor i går kväll, lovade gott. Jag exalterad över att de rillat glidytorna och trygg med den i efterhand skitdåliga orangea burken som plan B. La fram det som skulle med i fin hög. All under kontroll precis som jag vill ha det.

Tidigt i säng och klockan ställd på tre. Jag sov nästan ingenting men försökte rädda upp det med en lite bestämd blick på införkortet!
Tanken var från början att åka buss men svärfar kunde köra. Lite småmosiga laddade vi upp med frukost och gav oss i väg. Jag somnade i bilen och vaknade strax före Trandstad, åksjuk. Hanterade det bra och kunde utan några missöden studsa ur bilen med känslan att fan det här kan bli en bra dag! Efter sedvanligt besök i blå kartongerna för nervösa magar gick vi ned till starten.

Vi var tidiga i år, fullt av folk och trängsel redan innan första backen. -1 en grad så speakern.
När jag kunde börja åka skidor på fältet kände jag att fästet inte fanns där. Kul. Men upp för backen gick det bra, alldeles för bra, 15 min snabbare än i fjol. Lovade gott! Att det inte direkt var några spår hör ju till, det brukar ju ordna upp sig.

Det gjorde det inte. Det fanns verkligen inga spår, tänk er första snön och första turen på hösten. Sladdrigt ostabilt och sockrigt. Lägg till ett par tusen åkare innan utan fäste. Ni fattar.

Nu är det platt till Smågan och stakvänligt, men det är alltid skönt att lägga på lite frånskjut och ha spår att åka i. Innan vi ens nått Smågan stannade vi för första vallningen. Mitt humör sjönk, de minuter vi tjänat in tickade i väg och inte blev det bättre.

Staka staka och staka. Mångsbodarna passerades och jag insåg att försöka åka för en bra tid var bara att glömma och sa till en trött medåkare att när man tar upp kameran ger man man upp jakten på tider. 

Det handlade nu mer om att ta sig till Mora innan det blev mörkt. Varje liten knix kändes och jag var glad över att jag tränat sådana hemma dubbelstakandes. Innan Risberg vallade vi igen och jag hade ett litet uns av fäste vilket var skönt upp för backen där.

I depån såg Hasse oförskämt pigg ut, jag däremot hade lätt kunnat slänga skidorna. Men lite blåbär i magen kändes det lite bättre och vi kunde ge oss i kast med backarna som kom. Funktionärerna varnade att det inte fanns några spår att åka i, som om vi inte visste det.

Det låg folk överallt, det hasade folk i terräng som mer liknande pistade slalombackar och så stod det folk överallt och vallade i vild förtvivlan. Hasse tyckte att jag skulle åka vidare själv eftersom jag var starkare. Jag åkte ett par hundra meter men kände inte för att lämna honom. Hade inget att köra för och kände att mitt pepp behövdes. Glädjeämnet var trots allt att jag hade ruggigt glid och mina skidor stabila utför, även om spåren var sladdriga och i bland hårda stod jag trygg utför.

I Evertsberg kunde jag inte mer än att skratta åt eländet. Pratade med en herre som vallade med rött, det enda han kunde uppbringa i 6 plusgrader. Jag vallade på ännu en gång. Men jag var ändå vid relativt gott mod vilket jag förkunnade för tevepubliken när gävledala tryckte upp en mic och filmkamera i ansiktet på mig. ”Det är fruktansvärt bakhalt, var det första jag sa…och på frågan hur vad som skulle ta mig till Mora klämde jag av det intelligenta svaret att jag ville hem. Hur jag skulle göra? Bara staka och tänka på annat” Bra där Helena. (vill ni se klippet, googla på Öppet spår gävledala, gårdagens allstå, och sändingen från Mångsbodarna och Evertsberg. De sista två minuterna gör jag karriär).

Sen vände det. Vi blev sura och trötta. Allt var tråkigt och meningslöst. Bestämde oss för att valla på igen innan backarna mot Oxberg. För att åtminstonde kanske få lite fäste de fem första minuterna. Lönlöst. Spåren här såg ändå ut som spår även om det ser lite bättre ut än vad det egentligen var. Min vallning behöver vi inte diskutera, det blev både tjockt och ojämt.

Sen bestämde oss för att bryta, ta bussen hem, duscha äta och sova. Åkt skiten hade jag ju gjort innan, två diplom och dom ändå ligger i garderoben och skräpar och med årets fina tid gjorde det liksom inget att ge upp. Samtidigt som jag förkunnat i teve att jag minsann skulle ta mig till Mora för jag är inte den som ger mig. Jobbigt läge. Vi trippade i sakta mak uppför Lundbäcksbacken med smärtade kroppar och jag tänkte att 6 timmar i spåret räckte, skaplig träningstur med andra ord. Någon gång ska vara den första att bryta. Tänkte på alla andra som slet, hur starka de var som pallade med, tänkte att det ska vara roligt att åka skidor inte som nu. Som Hasse sa, 3 timmar till i den här skiten är jag inte så road av. Det diagonlade förbi en kille och jag frågade vad han hade under skidorna, klister svarade han. Ja just det, Rossan skulle vi ha haft!

När vi nådde Oxberg tog jag en sista mugg blåbärssoppa och en bulle. Bara för att. Med gråten i halsen av besvikelse letade vi upp stället där man bryter. Vi hittade det inte först utan stod med våra skidor i händerna när en kille brevid oss klistrade sina skidor. Hasse tyckte vi kunde fråga om vi fick lite klister, jag ville inte besvära. Jag skulle HEM.

Vi började prata med honom och han tyckte vi skulle fortsätta, bara 2,9 mil, det var jobbigare att åka buss hem sa han. Jag höll inte med. Han hade haft bakhalt hela vägen och ångrat att han inte klistrat tidigare. Han erbjöd oss sin tub och det var vår räddning! Dagens hjälte, tack du med startnummer 874! Med startuneversial under skidorna hade vi plötsligt fäste och massor av ny energi i kroppen. Vi stack i väg i mot Hökberg i ilande fart och smärtan i kroppen var borta.

Vilken känsla att kunna diagonala förbi i uppförsbackarna och fortfarande ha glid under skidorna trots dubbelt mycket valla och ett tjockt klisterlager.
Efter Hökberg började fästet bli dåligt igen men det gjorde inte så mycket. Vi såg slutet, ljuset i tunneln, målportalen, fikat efteråt, vinet och maten hemma. En snabb koll på klockan och tiden skulle nog hamna runt 9 timmar. Skitsamma tänkte jag. Det var ju fortfarande ljust.
Vi drack det sista i Eldris innan vi stakade oss den sista biten till Mål, sista 9 km som en korttrunda hemma. Spåren lite bättre mot slutet, det var kallare och inte lika sönderkört. Men knäna skrek efter alla mil av vibrationer och armar och axlar kändes slaktade.

Så äntligen dök Mora parken upp, en km till mål, så upploppet, alla som hejjade och slutet på resan. Slutet på 2013:års öppet spår, det som skulle bli så bra.

Jag sjönk i hop i mål och grät en skvätt av besvikelse för min kropp hade varit sjukt stark, jag kunde ha gjort ett sjuhelvetes lopp, åkte på sparlåga, pulsen aldrig över 71%. OM fästet hade funnits där så. Men det är som det är. Det är svårt att jämföra tider på skidor. Omständigheterna är så varierande.

Vi fick varsin häst av svärfar och svärmor. En röd i år, en liten tradition! God mat och vin lite sent på kvällen, en skön dusch och skön säng. Det behövdes för jag var lika trött i går som jag var efter mitt första öppet spår. 

Men vi gjorde det, det blev inget DNF, vi slet hela vägen och ännu en gång bevisade jag för mig själv att mitt pannben är starkare än något annat. Det kommer flera år, det är inte sista gången. I år stannade klockan på 8,48. Helt okej med tanke på att jag dubbelstakat i över 8 mil. Helt okej faktiskt. De flesta jag pratade med i spåret hade samma dåliga fäste och många hade lämnat in sina skidor och många var besvikna. Detta Öppet spår kommer jag inte att glömma, värre än så här kan det inte bli, jo, om det inte finns nån snö. Jag har också lärt mig två saker, nästa år vallar jag själv, och en tub klister ska alltid följa med i midjeväskan. ALLTID.