Arbetsuppgifter

En vanlig dag på arbetet innebär ett ständigt nej-sägande, ungefär var tionde minut uttalar man ett nej. ”Får jag en cigarett?” Nej, ”nu kan jag väl få en cigarett?” Nej ”nu vill jag ha en cigarett!” Nej, du får vänta du har precis rökt, du måste även äta om du ska röka!” Jaha, får jag en cigarett?”

Så kommer nästa människa med bestämda steg: ”Doktorn sa att jag fick äta hur många sådana där tabletter jag vill! Det är bättre att jag äter tabletter i stället för att åka in på sjukhuset” Nej, du får högst äta 6 per dag, annars måste du åka in. ”Jag vet väl va doktorn sa! Det kostar ju pengar att vara på sjukhuset” Sa doktorn det? ”Jag vet väl vad doktorn sa, ge mig tabletterna nu! NEJ. ”Det är en jävla diktatur här, dörr som slås igen i tonårsmaner” SUCK.

Och så kommer föregående människa och tjatar om cigraretter igen. Vad ska man säga? Att ens arbete är stumilerade och utvecklande? Ungefär så här löper mina arbetsdagar och när man somnar på kvällen ringer fortfarande det eviga nejsägandet i öronen. Snart är man åter i den skyddande studievärlden där man äntligen för gömma sig bland böcker och tentor och jag ska INTE gnälla över att det är jobbigt eller att jag behöver komma ut och arbeta för den sociala biten.