Årets sista och första

Jag skrev en kort sammanfattning av 2022 på Instagram i går, så som många andra gjorde. Jag skrev också lika kort om vad jag vill 2023. Bland annat vill jag hitta tillbaka bloggen. Till orden igen för jag saknar det. Låta inläggen komma lite mer frekvent igen. Jag vill och ska skriva lite mer om året som gått och om 2023. Men årets sista och första har passerat och det tar jag först.

Årets sista kväll spenderades utan gitter, fin middagsdukning och fest. I stället firades den nere vid Sångbäcksfallet här i Storhogna. Med öppen eld och fina korvar med franska örter och äppelpaj i lagad i foliepaket på glöden. Till det kaffe i kåsa. Där nere vid fallet kom inte de starka vindarna åt oss och de snöulliga träden skapade en fin kuliss när ögonen vant sig vid mörkret och skenet från brasan. Det blev ett firande helt i vår smak och vi hade varken ork eller lust att laga trerätters i stugan. Men för en gångs skull var vi faktiskt uppe ändå till midnatt även om det var av ren tjur den sista timmen. Strax efter tolvslaget gick vi och la oss till ljudet av raketer och sjungande grannar. Grannarna hade förresten sms:at oss 20 över midnatt och bjudit in till gin och tonic vid deras brasa. Då sov vi….

Årets första bjöd på klarblå himmel, solsken och 10 minusgrader. Jag parkerade bilen nere vid spårcentralen på Storhogna med en förväntansfull känsla. Dels över att äntligen få skejta här igen efter en lång sommar och höst. Så dels över att se om spårdragningen det här året var intakt sedan förra året. Det brukar annars ske förändringar varje och och inte till det bästa tyvärr. Numer är de delar som är fina få och jag får tänka på de delarna när spåret slingrar sig sig genom alla stugor.

Skejtbädden var kärv och hal på samma gång när jag tog mig upp mot toppen. Med solen i ögonen oh vinden i ryggen gick det förhållandevis lätt upp. Jag visste att jag skulle få bitig motvind tillbaka men nypreppat. Lite mer lättåkt och troligen ännu kärvare. Så blev det. Det knarrade under skidorna och jag slet hårt i låg hastighet och tänkte att det är festligt ändå hur fort kan kännas lätt när det är lättåkt. Jag har varit bortskämd med snabba förhållanden på ÖSK. Men hursomhelst var det en otroligt fin start på det nya året och spåret var inte omdraget.

Vi åkte ned till mamma för korvlunch efteråt och jag fick hänga med mitt näst yngsta syskonbarn igen. Hon som bor ändå i Bognor i England och har hunnit bli nästan två år. Vi bestämde jag och syrran att vi ska ses snart igen, helst redan i sommar och helst nere hos dem!