Att gå in i väggen

Det händer plötsligt. Många gånger helt utan förvarning. Boom så är den där. Hård och obarmhärtig. Inget utrymme att förhandla. Man är pigg och glad och känner sig stark sen försvinner allt.
Jag har mött den ett par gånger men aldrig i riktig kyla. En ny hemsk upplevelse.

Idag hände det på väg från Katrinaspåren med mot Vemdalsskalet efter 10 km ungefär. Det var runt -10 i dag. Lite blåsigt när vi klev på anslutningen till Katrina. Väl där tilltog vinden rejält. Kyleffekten är inte att leka med. Lägg till fartvind utför är det betydligt kallare än 10 minus.

Jag kände min svimfärdig och iskall från topp till tå. Hur mycket jag än försökte gick inte pulsen upp och kunde inte göra mig varm. Benen lydde mig inte. Knäade i uppförsbackarna och kunde hjälpligt staka. Åt choklad och russin men det hjälpte inte. Händerna blev plötsligt iskalla och tårna började domna bort. Gråtande av utmattning värmde jag händerna under Hasses armhålor nere vid skalet.

Därifrån och hem till stugan var jag en parodi på längdskidåkning. Inget funkade. Hasse förklarade det hela väldigt enkelt. När det är kallt och man fryser går det åt mer energi. Man måste fylla på mer än vanligt. Kroppen dirigerar all energi till de vitala organen och därför blir händer och fötter kallare. Den presterar sämre när det är kallt.

Jag kan bara konstatera att så var det nog idag. 30 km stannade klockan på och det var inget pass jag är nöjd över mer än att jag faktiskt tog mig hem och åt upp allt som fanns i matväg.

Hursom var det vackert uppe på fjället trots kalla vindar. Solen försökte ta sig igenom molnen och nere vid skalet värmde den faktiskt lite grann. Det går mot vårvinter, sakta men säkert.