Att jag inte lär mig…

Jag kan inte cykla utan att ha grundat med mat i förväg. I dag gjorde jag tabben att bara äta frukost vid halv nio och sen ge mig i väg mot Stugun vid kvart i två, utan något mer än fil i magen. Ont hade jag i den också redan innan. Dimmigt och regn i luften gjorde inte att humöret direkt var på topp. Jag stannade efter 2 mil och kippade efter luft, kändes som knivar i magen just då, och så vet man att man bara har 4 mil kvar och dessutom lite tidspress på sig.

Strax innan Lillsjöhögen gick jag in i väggen, hade ingen kraft alls i benen, varje tramptag kändes som hundra tunga sådana. Stannade och ringde Magnus och kapitulerade, just då var han en kvart i från mig, en lång kvart kan jag säga, trampade på och hann i allfall passera Lillsjöhögen.

Tog en varm skön dusch hos Therese sedan. Jättekul att träffas igen, blev bjuden på god mat och barnen fick leka lite. Alltid kul att prata bort några timmar, vi ses helt klart för ofta (och hur många gånger säger man inte det, och hur duktig är man på att göra det man säger?)

Nu har jag tvättat av fujin och lagt in träningsdatan på funbeat och även om jag hade en skitdag så var inte medelhastigheten helt åt skogen ändå. I morrn blir det vila och matintag, jag måste skärpa mig. Måndag cykel och tisdag träning med Castor. Nu lite sällskap av grannarna och kaffekoppen ska jag avstå för magen gör fortfarande lite ont. Kanske jag ska sluta med kaffe och börja med grönt te? Vad tror ni? Jag tror inte att det är genomförbart faktiskt!