Avslutade en grym utförssommar i Järvsö

Jag har räknat till 17 dagar med liftburen cykling i sommar. Järvsö, hemma på berget, Åkersjön och Lofsdalen. Däremellan många dagar och timmar utan lift på berget, i Källviken och i Brunflo Bikepark. En rejäl ökning jämfört med förr och jag gillar den utvecklingen av min cykling. Riktigt mycket

Jag har många gånger fått frågan om jag inte längre kör stig eller mtb. Av bland annat min dotter oh någon annan har antagit att jag kanske inte längre kör i skogen utan bara kör utför och hoppar omkring i park när frågan om att ta någon gemensam tur kommit upp. Jag försäkrade min dotter att jag inte på något vis lagt av med att cykla i skogen. Jag har ungefär samma mängd vanlig hederlig svettig träning på cykel som förr. Men inte alls lika många intervallpass och inte heller några lopp körda. Men det är 2020, året när inget är sig likt och det varit riktigt skönt att strunta i att försöka upprätthålla någon form av form. I stället bara cyklat mig trött, starkare och mer teknisk. Det är faktiskt den här blandning av enduro downhill och stigcykling som ger mig mest glädje nu.

Och på tal om glädje avslutade Hasse och jag den här liftburna utförssommaren på det allra bästa sättet med en helg i Järvsö. Sara och jag hade pratat om att åka ned tillsammans. Nu i början av oktober fick vi i hop en helg. Hon och Hans hade hyrt en stuga ett par kilometer i från Bike Parken.

Väderleksrapporten lovade inget kanonväder. På lördagen skulle det bli uppehåll och söndagen skulle bjuda på stora mängder regn. Vi hade en backup-plan. Om det inte skulle bli väder för downhill skulle vi cykla stig i stället.

Lördagen bjöd på lite sol och många människor i parken. Trots långa köer var dte aldrig särskilt trångt i lederna. Vi körde alla de är favoriterna jag har, Malin, Manolito och En Tuff Brud. De är steniga och stökiga. Barbro är fin men jag kör sällan särskilt bra i leder som är maskingrävda och har stora kurvor och små hopp.

Efter lunch åkte jag upp i liften med stora fjärliar i magen. Jag skulle testa den svarta Itzy Bitzy som jag har haft som mål. Den har inga hopp men bjuder på mycket stök och branta partier. Det som jag gillar allra mest men också är lite rädd för.

Precis som de där kvällarna på berget när allt stämde spelar det roll vilket sällskap jag har. Som Sara. Hon gör mig lite modigare och bättre. Så med henne i rygg så körde jag Itzy Bitzy. Första åket lite skakigt och några fotnedsättningar. Andra gången med mer flyt och omgång tre riktigt fin körning. Ännu roligare var att både Malin och Håkan från stan fixade leden.

Jag kunde avsluta en fin dag med lika fin känsla i kroppen och en liten nyfikenhet över en annan svart led- Kristin. Den som är ännu mer avancerad.

Söndagsmorgonen bjöd på regn när vi åt frukost och städade ur stugan. Det kändes inte särsklit lockande att lösa liftkort. Men samtidigt hade vi ändå regntäta kläder med oss och lederna i Järvsö är sandiga vilket gör att det inte blir så halt att de tinte går att köra till skillnad från berget och stiganra här hemma.

När vi väl löst kort var det uppehåll och vi fick lite blå himmel en stund. Och framförallt fick vi riktigt roliga lite sliriga leder. Att köra Izty Bitzy i blöta förhållanden var en rejäl utmaning men jag klarade det trots några avåkningar

Riktigt nöjd över en helg med många framsteg lämnade vi Järvsö och jag kände mig inte riktigt nöjd. det är först nu som jag känner att jag faktiskt kan åka utför och då tar säsongen slut. En säsong som inte riktigt blev som jag planerat i början av året. Det blev inga endurotävlingar men samtidigt har jag blivit ännu mer bekväm både med min cykel och i min åkning. Det bådar gott inför nästa år!