Det är nästan som att göra cykelpremiär

Det är nästan som när jag förr om åren fick plocka fram racern efter en vinter av spinning och skidåkning. Nästan som då när jag frös lite om kroppen när solen gick i moln och skuggorna blev längre. När fingrarna blev lite kalla. När asfalten var grusfri, ängarna och täckterna bruna med vita stråk av snö. När tranorna kommit och det luktar av fjolårsgräs, gammalt gödsel och näsan rinner lite av tidiga pollenkänningar. Då visste jag att en hel sommar låg framför mig. En Vätternrunda om någon månad bort. Tills dess alla mil som skulle genomföras. På racern och på alla de vägar jag cyklat så många gånger.

I går var det nästan som att göra cykelpremiär även om jag cyklar året om och det inte väntar några Vätternrundor. Men den där känslan infann sig igår. Den där pickade lyckokänslan i bröstet av att få trumma fram på grusvägar och asfaltsvägar med pigga ben. Få surra bort några timmar med en vän. Fint och vårigt trots dubbens smattrande och mtb:n breda däck. Långt i från min smäckra racer. Det var en disig aprilkväll där det inte behövdes tjocka vinterkläder. Det räckte gott med armvärmare och cykeltröja under den allra tunnaste vindjackan jag har.

Tranorna var där, på åkrar som är bruna med stråk av snö. Som luktar gammalt gräs och gödsel. Det var ljust länge och kallt när skuggorna blev allt längre och solen gick ned bakom de disiga fjällen. Nu är det vår på riktigt även om april med stor sannolikhet kommer att bjuda på ett par snöfall till.

Så mycket vår att kossorna var ute också. Är det inte tidigt?