Jag funderar i bland på varför jag tränar vissa saker. Varför jag kör intervaller och långa distanspass. Funderar på varför jag gör det när det är jobbigt och slitsamt och jag helst av allt bara skulle vilja lägga av och sänka tempot eller cykla hem. Det är i bland så otroligt jobbigt för kroppen att träna. Det gör ont på hög puls, det är känslor som åker berg- och dalbana och låter jag hjärnan få ta över bara för en kort stund kan jag ge upp även om det egentligen inte var särskilt tufft just då.
Häromdagen försökte jag hitta mitt varför i träningen. Jag hade kört ett ganska bra pass utomhus men hade inte huvudet med mig för att pressa mig och det kändes bara jobbigt att försöka gå upp i puls. Jag körde ett intervallpass efteråt (väldigt dumt tänkt. Klart det int skulle fungera såklart) och fick ge mig efter 6 stycken kortare intervaller. Just då kunde jag inte hitta något varför överhuvudtaget. För det är svårare nu när jag inte tävlar.
Jag läste Elnas inlägg om hennes varför och det gav mig så många tankar. Ett suveränt inlägg och en påminnelse om att faktiskt skriva ned sina varför. Ta fram dem när svackorna kommer. När jag pratade med Elna om det skrev hon följande varför som var så där mitt i prick för mig. För det är just det här som är mitt varför.
För att du ska vara stark och ha massa bra flås och grymma muskler som supportar dig när du gör coolaste hoppen, droppen och utförsåkningarna i vår och sommar! Och för att du ska vara lika snygg när du är femtio som du är nu
Till skillnad från när det är jobbigt tänker jag inte särskilt mycket när jag bara bara cyklar eller åker skidor tänker jag inte så mycket. Då kan jag hålla på i många timmar och vill bara ha mer. Känner nästan inte att det är jobbigt när jag för hundrade gången trampar upp mot Frösötornet för att få åka lederna utför eller cyklar transport på mil för att få köra favoritstigar på andra sidan Vallsundsbron. Eller när jag får häng på de som är snabbare och det pirrar i magen av det går fort. jag tänker inte heller så mycket på varför när jag skejtar i mil och timmar på fjället på vårkanten. Och sedan kommer hem och byter om till cykelkläder och cyklar fatbike en sväng. Eller när jag timme efter timme tar mig fram i ganska tuff terräng på endurocykeln. Och även det är ju ett stort varför till att jag tränar. För att orka det här. Orka vara i bra form och orka röra på mig så mycket som jag vill och kan.
Och i kväll fick jag ännu ett varför att skriva ned. Att kunna åka avslappnat, med tryck i varje växel i skejten och ha en mycket högre grundfart än på många år. För mitt tredje pass på skidor för den här säsongen var ett av mina allra bästa någonsin. Det bara flöt på. Jag åkte med ett stort leende och glömde bort fotbesvär och tjuriga knän. Det var ett av alla de där ögonblick när träningen är så värd. Alla timar jag lägger ned ger resultat. Inte längre i pallplaceringar eller snabba tider utan mer för att vara stark så länge som jag kan.
Och på tal om fot gick jag från uppgiven till glad efter senaste besöket hos sjukgymnasten. Det är aldrig kört sa han. Det är sant. Det är bara en hel del ojämnheter och stelheter vi ska jobba bort.
2
