Jag sparade den för att visa honom

Jag sparade den är rundan jag sett ut i somras. Sparade den för att visa Hasse när fjället är som allra vackrast. Sparade den tills nu. Och jag gjorde rätt för gråvädret gjorde färgerna ännu mer intensiva.

Jag tänkte i slutet av semestern när jag satt uppe på jaktstugan att jag måste få se om sommarleden till Oxsjön var lika illa att cykla som vi tyckte för 7 år sedan. Jag ville också cykla den fina stigen från skidspåret upp till Jaktstugan med Hasse. Den som jag precis hittat när jag satt där uppe.

Och så ville jag visa mina fjäll för er. Visa fjällcyklingen här som är så vacker än om stenig och kräver att man i bland får dra sin cykel uppför eller framför sig. Visa det genom kameralinsen och några ord. Kanske hoppades jag att det skulle mynna ut i ett turtips att spara på. Att jag lyckats sy i hop en fin längre runda med uteslutande fjällcykling. En runda som har sin utgångspunkt i den allra finaste rundan runt Oxsjön som vi cyklat så många gånger.

Vi packade våra cykelryggsäckar för en dag utomhus. Och för en dag när det inte gjorde så mycket att väskan var tung. För fösta gången sedan i vårvintras packade jag ned den där svarta tunna dunjackan som värmer bra när vi pausar. La ned en buff och ett par lite varmare handskar utifall det skulle bli kallt. För väderleksrapporten lovade gråväder och vindar och eventuellt lite regn på eftermiddagen och vi hade räknat med att var ute hela dagen.

Vi startade uppe på Storhogna och tog Karl den elftes led ned till Vemdalsskalet skidspår. Nattens regn hade inte hunnit torka upp och gjort stenar och spänger hala. Lite försiktigare än vanligt åkte vi ned på vad som är en av områdets finaste utförsled. Vi tog oss vidare via leden upp till skidspåret. Vek sedan höger upp längs med skoterleden mot Jaktstugan. En led vi cyklade i vintras på fatbike och jag ensam under semestern. En helt fantastik stig som går längs med Anders Ols telet och bjuder på fina vyer över fjällen

Vi passerade jaktstugan och tog sommarleden ned mot Jors-Karivallen och Oxsjön. Om leden visade sig vara svårcyklad skulle vi ha ungefär 4 km promenad framför oss.

Att cykla i fjällmiljö tar sin tid. Även om det det inte alltid är svårcyklat vill jag inte stressa. Timmarna blir viktigare än antalet kilometer. Pauserna för att fota blir många och medelhastigheten låg. Det finns ingen anledning för mig att cykla så fort at jag inte hinner se mig om. Och det gör inte heller så mycket om jag får dra cykeln uppför eller framför mig på stig i bland om det blir för bökigt eller stenigt.

Och det visade sig bli just så stenigt och bökigt som vi upplevde för 7 år sedan även om vi kunde cykla längre än vad vi gjorde då. Här springer man hellre sa jag till Hasse efter att för hundrade gången fastnat mellan några stenar. Här behöver vi inte cykla fler gånger. Men det gjorde inte så mycket att det blev en lång promenad med korta bitar av cykling. För det var så otroligt fint i fjällbjörkskogen och torrare än jag trodde det skulle vara. Alla skiftningar i gult och rött och inga mygg. September är bra på det sättet. Man kan visats nära myrar utan att bli uppäten.

I stället för smörgåsar hade vi tagit med gasköket. Det där lilla som ryms i en kaffepanna. Vi hade packade ned färdigskuren korv, en förpackning pastasås och pasta. Fyllt två termosar med kaffe för att både få en kopp på maten och en kopp till eftermiddagsfikat. I skydd mot blåsten vid Gammelvallens raststuga tände Hasse upp gaskök och vi båda var glada att vi hade tagit med ordentligt med mat. Vi satt kvar så länge som vi höll värmen och vågade med tanke på mörka molnen vi hade bakom oss.

Med ny energi tog vi oss vidare över myren vid Oxsjön och rakt in i färgprakten igen. Cyklade uppför skoterleden mot Oxsjövallen som vi brukar cykla fatbike och åka skidor utför. Härifrån visste jag att vi skulle få riktigt fin cykling i nästan en mil mot Bräckvallen.

Från toppen av Oxsjöfjället och längs med leden ned mot Bräckvallen tycker jag är den allra finaste platsen häromkring. Sommar som vinter. Här uppe är det tyst om vintrarna och drivsnön är dramatiskt på fjällkanterna. Om sommaren är fjällheden mjuk och på hösten nästan smärtsamt vackert med de röda fälten på fjällsidorna. Här är fjällstigen slätare och bred och lika fin i båda riktningarna. Det är en plats vi återvänder till många gånger på ett år.

Vi tog turens sista paus vid Bräckvallen. En varsin kopp eftermiddagskaffe i lä mot stugväggen. De mörka molnen vi hade över oss hade inte släppt regn och vi fick lite sol sista biten tillbaka över Bräckflötarna.

Nöjda efter nästan 5 timmars cykling och någon timme för paus åkte vi hem till stugan. Överens om att det blev en fin dag utomhus även om cyklingen innehöll många promenader. Att det var gråväder bidrog till att fjällets färger var ännu mer intensiva. Färgerna som kom så fort i år. Vi var nöjda över att tagit med gasköket oh tog oss tid att laga mat.

Det är sådana här dagar som jag spar på och minns tillbaka till när novembermörket är som jobbigast. Minns färgerna och den där sköna tröttheten i kroppen som kommer av många timmar i rörelse. Jag kommer troligen inte att cykla turen igen men väl varianter av den med mer cykelbar stig. Så något turtips blev det inte den här gången.

Men däremot var turen värd att spara på visa när fjället är som allra vackrast.