Jotumheimen Rundt

´

Film från loppets hemsida. Filmen gav mig massor av gåshud. Det är oftast ett gott tecken.

För många år sedan. I början av min cykelkarriär var jag sugen att köra det norska landsvägsloppet Jotumheimen Rundt. Ett landsvägslopp på 44 mil över ett par höga fjäll och en ansenlig mängd höjdmeter. Om jag inte minns helt fel var min dåvarande sambo tveksam och loppet gick en eller två helger efter Vätternrundan. Tänkte att kroppen skulle vara för seg för så många mil och ensam att göra det var det inte tal om.

Jotumheimen har efter det legat och grott i mitt bakhuvud. En sak jag vill göra innan jag inte längre kan cykla. Men det har runnit ut i sanden och jag cyklar inte lika mycket racer nu som då. Det har varit långlopp på mtb, klassiker, Vasalopp och Öppet spår.

I går när vi spikade de lopp och tävlingar vi kommer att köra i sommar dök Jotumheimen upp i mitt huvud igen. Jag har ju en tanke och en dröm om att i framtiden köra längre randoneélopp så det ligger väl rätt i tiden.

Så i dag har jag råkat googla lite Jotunheimen och drömt mig bort. Loppet ska inte krocka med något annat vi har planerat. Det går under min semester vilket innebär att jag inte behöver ta ledigt. Det är dyrt och kanske lite väl sent påkommet.

Å andra sidan känner jag att varför ska jag tveka? Så som jag gjorde då när jag funderade på det först. Att jag inte är tränad för så långa lopp på landsvägscykeln är en annan femma. Men det har ju sällan hindrat mig förut.
Jag har saknat den där känslan att inte vara helt säker på att klara ett lopp. Senaste åren har det handlat om att genomföra de lopp jag ställt upp i så snabbt som möjligt. Jag har vetat att jag kommer att klara det. Det är något speciellt att vara nervös för att inte orka hela vägen. Speciellt med en stor utmaning som inte bara handlar om det fysiska utan lika mycket om det psykiska. Känslan jag hade innan min första Vätterrunda, Öppet spår eller det första långloppet.

Den känslan tror jag Jotumheimen skulle ge mig. 44 mil i norska fjäll är inte att leka med. Det görs under ett dygn, natt och dag. Det kräver mycket av cyklisten och jag vill så gärna prova och se om jag klarar det. Att dessutom göra till det tillsammans med Hasse gör det hela ännu mer speciellt. 

Drömma får man göra. Steget från dröm till verklighet behöver inte vara lång. Inte om viljan finns. Vi får helt enkelt se vad det mynnar ut i.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

5 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: