Pricka av mål för att mäta resultat av träningen

Förra året skrev jag om Brunflo Bike Park och om den nya leden Iron Man som jag då tyckte krävde sin cyklist. Senare på hösten fick samma led en wallride med två mindre gaphopp innan. Att klara av den där leden satte jag som mål till i år. Den och gaphoppet nere i avslutningen av hopplinjen, bland annat.

Den här våren och sommaren har vi spenderat många dagar och timmar i Brunflo Bike Park. Från de allra fösta kvällarna där i april fram till nu i september. Varit med på många Magic Mondays och nött hoppteknik, kurvteknik och droppteknik. Kört de där tighta kurvorna gång på gång för att hitta flytet.

Tidigt i våras klarade jag av leden med Wallride:n bortsett från det stora stenpartiet i början. Det såg för läskigt ut och jag tog B-linjen. Jag satte sedan gaphoppet efter många försök och klarade en annan sten jag haft lite problem med. Jag skrev om att få pricka av mål och mota bort hjärnspöken.

Sedan första maj har det runnit mycket vatten under broarna när det kommer till min cykling. Jag har utvecklats mycket i sommar men inte riktigt kunnat se det själv och det är svårt att mäta om jag blivit bättre eller inte. Framförallt tycker jag det är svårt när jag inte längre tävlar och inte kan mäta min prestation i förhållande till den träning jag lagt ned. Mäta på det sättet som jag brukar. En tävling och en känsla av bra form är ju ofta ett kvitto om jag tränat rätt eller inte. Det här året med pandemi och inställda tävlingar och ingen struktur på träningen har inte gjort det lättare att se utveckling och framsteg.

Jag har tränat i sommar men inte som vanligt. Jag har kört mina distanspass, lagt in ett eller annat intervallpass när jag känt suget och kört en hel del naturliga intervaller när jag jagat mig själv och mina tider på stravasegment. Och så har jag nött teknik. Massor av teknik. Ute på stig, i bikeparks och på berget. Verkligen lagt ned tiden på det som jag alltid har tyckt varit viktigt men inte riktigt fått med förr om åren.

I stället för att mäta om träningen gett effekt med hjälp av tävlingar har jag i stället satt upp teknikmål. Mål som att klara en viss led på berget, ett gaphopp eller det där stenpartiet på Iron Man i Brunflo Bike Park. Och jag har prickat av målen ett efter ett. Leden Görans på berget som skrämt mig mycket med stenar på skrå precis invid en rejäl brant ned. AM-banans två svåra och branta partier och det som triggar i gång min höjdrädsla. Den som jag skrivit om här.

Och slutligen den där steniga passagen på Iron Man. Den som jag stått och tittat på så många gånger. Sett hur andra lätt har passerat ned. Hela sommaren har jag stått där. Egentligen är passagen lättare än partier på leder jag cyklar på berget. Och passagen är precis sånt stök som jag gillar mest och är bäst på. Men i bland blir saker större och svårare än vad de är. Men så i går bestämde jag mig för att köra. Min Fuji har så mycket slag att de där stenarna inte är något att oroa sig för. Så tänkte jag och rullade fram. Tvekade. Rullade fram en gång till och tvekade. Sedan tog jag ett djupt andetag och rullade ned. Och det var precis så lätt som det sett ut för de andra och så lätt som man alltid tycker saker är när man väl klarar det. När man tänker att varför gjorde jag inte det där tidigare för och vad var jag så rädd för?

Jag kunde pricka av det sista målet i Brunflo Bike Park som jag haft och satte sedan ett nytt mål. Att klara att ta de nya stora hoppen utan att landa platt. Jag gjorde ett försök och fick mycket luft under cykeln. Men det blåste och en byvind tog tag i mig och cykeln och jag lyckades rädda upp det. Jag provade inget mer. För hoppa när det blåser ska man inte göra.

Och det är just att kunna pricka av mål som jag mätt min utveckling i år. Både rent tekniskt och kanske också lika mycket mentalt. Det som faktiskt går hand i hand. Sista kvällen när liften gick på berget åkte jag med en lugn känsla, med kontroll och självförtroende. Inget kändes läskigt och jag stressade inte. Landade i att jag inte behöver vara snabb utan med kontroll kommer farten så småningom. Och kontroll är det som följt mig under sommaren och det som ger trygghet på cykeln.

Samtidigt som jag fått pricka av många mål i sommar har jag också fått backa på något som jag så grna ville klara. Att ta gaphoppet i hopplinjen på ett bra sätt. Det blev bara en gång. Sedan växte det där hoppet till enorma proportioner i mitt huvud och jag vågade inte prova igen. Jag åker ned och tänker ta det varje gång jag är där men åker bredvid. Jag vet att jag kan men jag vågar helt enkelt inte. Jag tänker att det sker när det sker. En dag bromsar jag inte utan flyger över det. Tillsvidare plockar jag fram bilden när jag faktiskt flög över det. Eller i alla fall fick lite luft under hjulen.

Jag har massor att lära. Massor att bli bättre på och finslipa. Det är det som är tjusningen och håller min låga vid liv. För att få pricka av mål oavsett storlek på dem är härligt. Det ger en självförtroendeboost och en känsla av att jag blivit lite bättre. Och för min del om jag ska vara ärlig ett bättre sätt att mäta utveckling på i stället för placering eller tidsmål i ett lopp. Det säger mindre om vad jag klarar eller inte, det handlar bara om vilken form konditionsmässigt jag befinner mig i just då.