vinterdistans

Vinterdistans i gråaste november

Jag har längtat efter vinterdistansen. De som var en rutin förra vintern. Varje helg ett tre timmars, lite längre två tretimmars och så småningom fyratimmars. En viktig grundbult i träningen. Något som jag tidigare slarvat lite med. Åtminstone de distanspass som sker på cyklen. Skiddistanspassen har däremot varit många. Men jag har nog inte varit lika noga med att hålla låg intensitet som i vintras. Fuskat lite högt tempo i bland. När jag vågade cykla med låg intensitet orkade kroppen min träningsmängd på ett bättre sätt och jag orkade också hålla högre tempo på längre turer i sommar när jag väl skulle ta i.

Nu har jag några längre pass i ryggsäcken sedan knäoperationen. Det längsta var nästan tre timmar. På fatbiken i söndags i snön och det gav ett bakslag med smärta i knät under veckan. Så jag har cykelvilat nästan helt bortsett från 20 ilskna minuter i måndags när trainern inte fungerade.

Genom ett blött Ångsta

Jag hade hört mig för med Erika och Sara om de ville köra distans i dag. Jag ville ha sällskap, vara ett gäng som gör att tiden går lite fortare. De var sugna efter att Sara försäkrats om att hon skulle klara det. Jag och Hasse tog bilen till Brunflo och mötte upp dem och Ulf. Locknerundan stod på schemat. En runda vi tog för längesedan en kall januaridag. Då minns jag att de där 5.3 milen kändes evighetslånga på dubbad MTB. I dag flög de i väg.

Det var isigt och jäkligt. Vätan från tinade vägar skvätte upp i rumpan och kylde. Jag var nervös över att ramla på isen emellanåt och vågade inte lita på att däcken bet. Försökte hitta strängar med grus. Konstaterade att det var jämngrått. Bara olika nyanser av novembergråhet och fuktig luft. Långt i från förra helgens fluffiga vinterlandskap. Som Sara sa var det fint att passera en sjö för att få något annat än skog och snödrivor i vägkanten att titta på.

Men trots riktigt novemberslask var det en fantastiskt fin distansrunda. Starka och pigga ben, sällskap som gjorde rundan enkel och rolig. En snabb kaffepaus och en bar vid vägkanten efter halva vägen och vidare på isiga vägar. 3 timmar senare tillbaka i Brunflo och sedan skravning av tiden hem till stan medan det sakta skymde.

Jag fick in 4 timmar på kontot i dag. Timmar där mycket som legat och gnagt rann av mig i takt med tramptagen. Jag tänkte flera gånger att det är just det här som jag har saknat och verkligen behövt för välmåendet. Att få vara ute längre i bland. Timmar där jag inte tänker så mycket och känner att kroppen är med mig. Som i dag.

Väl hemma den där sköna distanströttheten i kroppen. När man lägger upp benen i soffan och halvslumrar en stund under en filt. Nöjd över att kroppen levererar som i dag. Och vetskapen om att formen inte är så dålig som jag trott. För fyratimmars distanspass i november utan att bli trött under passet är en ganska bra indiktion om att kroppen är på gång. Fortsätter det att gå så här bra så blir det en fin sommar!

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: