Vinterfjäll – då kommer fatbiken till sin rätt

Jag har lyxen eller förmånen (och i bland lite det lite besvärliga) att jag nästan kan välja cykel efter humör. Det står alldeles för många cyklar på min balkong och jag använder dem alla. Mer eller mindre. Jag fick frågan i mitt kommentarsfält för ett tag sedan av Sara Rönne om vid vilka tillfällen jag väljer fatbike.

De första åren jag hade fatbiken var den ett givet val vintertid och jag ville helst cykla hela tiden på den. Det var innan jag fick ett litet komplicerat förhållande till cyklen. Det började efter ett motionslopp på SM-banan den där heta sommaren 2018. Jag skulle bara köra lugnt efter mina två fina SM-starter. Att köra fujin på SM-banan var en hemsk upplevelse och jag ställde undan cykeln på balkongen fram till vintern. Sedan fick den agera cykel för tunga styrkeintervaller och en del rull på de stigar som kördes upp under vintern. Och så klart fjällturerna omkring stugan. Hemmavid kändes och känns den otymplig på stigarna. Det går inte att köra särskilt fort och jag drar mig för att cykla med andra. Det blir helt enkelt för jobbigt att inte tappa gruppen. Jag känner mig bara vinterseg och långsam och cykeln ger mig inte särskilt mycket cykelglädje.

Däremot älskar jag cykeln när den kommer till sin rätt. På fjället, på skoterspåren runt stugan och kombinationen med lite stig och skoterspår hemma. Då är valet enkelt och jag får ett sånt där fin varm känsla i kroppen av lycka när jag är ute.

För när det kommer till den vintriga fjällcyklingen är fatbike det allra bästa valet. Det ska vara riktigt hårt om det ska fungera med en vanlig cykel. Fatbikens breda däck bär fint i snön och det är en frihetskänsla att kunna ta sig fram även på vintern utan skidor på fötterna. Att få packa en ryggsäck med fika eller lunch och vara ute några timmar.

En sådan dag hade jag tänkt i helgen när jag åkte ned till stugan med fatbiken på taket. En plan lika enkel som fin. Jag ville åka ut tidigt innan solen gått upp. Ta mig mot Oxsjövallen lagom tills solen skulle gå upp. I ryggsäcken skulle jag ha frukosten och systemkameran med mig. Jag skulle ta skoterspåret längs med stora myren hem och vara i stugan före Hasse slutade.

Men det inte alltid det blir som man tänkt. Inte i fjällen. Det började blåsa ganska rejält i går ikväll och vinden låg kvar i morse. Visserligen sydvästlig vind som skulle ge mig medvind till frukosten. Någon soluppgång spådde inte väderappen, snarare jämngrå morgon där himlen skulle spricka upp längre fram på dagen.

Men jag packade ändå ned min frukost och tänkte ge det en chans. Jag kom i väg lite senare än jag tänkt men eftersom det ändå inte skulle bli en sprakande färggrann himmel spelade det ingen roll. Men när jag stod på Storhognaplatån med vinden tjutande i öronen och en oroväckande mörk himmel kändes inte min ide särskilt rolig. Är det något jag har respekt för så är det vädret och när jag är ensam ute är jag särskilt försiktig. Skoterlederna hade drivit igen lite och hade inte så bra bärighet som jag trodde och valet att ändra kurs och ta skoterspåren ned från fjället och in skogen blev enkelt.

Det blev inte en tråkig tur alls. Snarare en fin och rolig sådan där den där lyckokänslan landade i bröstet igen. Jag kunde stanna lite titt som tätt och fota gråvädersfjället i takt med att det ljusnade ute och fånga en gnutta färggrann himmel. När jag hittat lä under en stor tall längs med skoterleden ned från fjället tänkte jag att det är precis den här typen av fatbikecykling som jag gillar allra mest. För visst är det roligt med stigcykling men för mycket av det på vintern gör att jag blir mätt och inte längtar lika mycket när våren kommer. För stigcykelsäsongen är lång men fjäll- och skoterspårscyklingen mer kortlivad. Och efter påtåren susade jag ned för en av de roligaste skoterlederna häromkring. En riktigt lång utförslöpa ända ned till skidliftarna och jag tjoade högt när jag flög över gupp och fick lägga ned min pråm till cykel i de nästan doserade kurvorna.