De små stunderna – som skidåkning

Vi har spenderat ett dygn i stugan. Ett dygn som innehållit massor av skratt, skidåkning och yastyspel. Ett intensivt dygn och jag är otroligt trött nu. Mest i kroppen efter att ha stått på slalomskidor en hel dag.

Vi åkte ned för att min äldsta systerdotter skulle få prova på att åka slalom. Något hon aldrig gjort förut. Jag skulle få förmånen att lära henne att åka. Det var både roligt och nervöst. Jag har lärt min egen dotter när hon var ett par år. Att lära andras barn är en annan sak och när barnen är större är det lite svårare.

Men jag behövde inte vara orolig. Efter två åk i barnbacken ville Angelina prova en längre backe och vi åkte många åk i nedre blåbär. Vi har åkt skogsbanor som är svårt för en vuxen med längre skidor men enkel match för en tolvåring. Efter lunch provade vi övre blåbär med lite mer utmaning och hon susade ned utan problem. Det var med en varm känsla i bröstet att se henne våga och växa under dagen. Få massor av självförtroende och höra henne skratta av förtjusning när farten blev lite högre.

Jag passade på att hägna med Cissis pojkvän William i lite mer branta pister och insåg att jag har enormt mycket att fila på vad gäller min teknik. Samtidigt är det inte så illa som jag trott. Det skulle ju ge lite om jag åkte utför mer än ett par gånger per säsong. Men det var roligt och precis som jag konstaterade förra året så borde jag åka mer. Kanske jag ska göra det nästa år? Jag tror nästan det och än är inte skidsäsongen slut. Jag kanske hinner en dag till.

I vilket fall som helst är i bland de små vardagliga stunderna så fina. De som ger massor av energi och lämnar en varm känsla kvar i kroppen. Som får en att känna att en skapat ett otroligt rikt och fint liv. Med en underbar liten familj.