Den gamla stigen på kartan

Jag tycker om att titta på kartor, gamla som nya. Det är något speciellt med fysiska kartor även om de i mobilen är bra och lättillgängliga. Med stugköpet för 9 år sedan följde det med gamla kartor från Klövsjö/Vemdalsområdet. Kartor från 70, 80, 90 och tidiga 2000-talet. De allra äldsta handritade så som kartor var på den tiden. Insatta i stora plastfickor och ganska sköra efter så många års tummande. Tanken har funnits att ta tillvara på de kartorna, rama in dem och sätta upp dem på väggarna i stugan. Nu när vi renoverar är det ett bra tillfälle att göra det.

De lite nyare kartorna från 80-talet och framåt är fjällkartor och välanvända. Numer ingår inte Vemdalsfjällen i Fjällkartan, åtminstone inte i de digitala varianterna bortsett från Calazokartorna. De nya kartorna är naturligtvis förändrade och omritade. Mycket har hänt här under åren. Stigar har försvunnit när tomter och liftar har tillkommit och många leder fallit i glömska. Raststugor tagits bort och en del ställen bytt namn. Kartorna blir ett tidsdokument över hur en del av fjällen exploaterats och turismen tagit stor plats.

En av de där lederna från 80-tals kartan som har försvunnit i nyare upplagor fångade mitt intresse för många år sedan. Där leden gick hade det inte tillkommit några tomter. Det var en kombinerad vinter- och sommarled som gick från Röjvallen efter den gamla landsvägen till Vemdalsskalet och upp till Timmerkojan över Middagshågna. Från det andra hållet än vad skoterleden och vinterleden går i dag. Leden skulle passera de två mindre topparna Predikstolen. Två toppar jag ser när jag åker ned från Katrinatoppen. Jag har dubbelkollat med våra nyare kartor och de kartappar som jag har i telefonen. Leden fins inte med. Men en stig försvinner ju inte första taget och jag har tänkt så många gånger att jag ska gå upp där stigen funnits och titta efter.

I helgen blev det verklighet av de där planerna som funnits så länge. Vi bestämde oss för att gå upp till Predikstolen och laga lunch på gasköket. Det såg inte ut att vara en så brant klättring upp och den skulle inte heller gå i så blöt mark. Vi ville ta tillvara på de här färggranna höstdagarna som kommer så fort och försvinner lika snabbt.

Vi parkerade bilen nere på landsvägen och gick upp längs med myrkanten och förbi Röjvallen och upp i skogen. Skulle vi inte hitta stigen hade jag ändå ett hum om bra väg upp och kunde följa var vi var på den digitala Topografiappen jag har i mobilen. Men bara någon meter in i fjällskogen dök den där leden upp! Bred och vältrampad. Jag blev riktigt glad över att den fanns kvar och uppenbarligen användes ofta av fotspår att döma. Alldeles nyss dessutom.

Vi tog tid på oss upp. Fotade, tittade på utsikten som från det här hållet var annorlunda mot hur vi annars ser Vemdalsfjällen. Vi hoppade över små bäckar och tog igenom blöt myr. September har bjudits på mycket regn de senaste dagarna och på den här tiden av året torkar det inte upp så fort. September kan också bjuda på varierat väder inom loppet av några minuter. Vi fick solsken en stund för att sedan få ett lätt duggren över oss när det drog in från Storhognahållet. Ena stunden låg molnen svarta över topparena för att sedan lysas upp av solen. Ett häftigt skådespel precis som färgerna är. De som kommer till sin allra bästa rätt när de är lite grått på himlen.

Vi tog oss upp på toppen via hala stenar och stod en stund och tittade ut. Bestämd oss sedan för att gå ned i svackan mellan topparna för att hitta lite lä för vinden och för gasköket. Jag var glad att jag stoppat ned både varm mössa och tjock lagertvå-tröja. Vi satt länge i svackan, drack kaffe och åt lunch. Betraktade väderomslagen med regn, sol och grå himmel i en enda blandning. Och så plötsligt får vi syn på två större rovfåglar. Hasse säger att den ena är en örn och den andra troligen en vråk. Vi är båda snabba med kameran och det smattrar när vi trycker av långa bildserier. Jag får lite gåshud när jag inser att jag faktist både sett och fått fotat örn. Hasse säger att han tror det är en kungsörn. Väl hemma sedan visar det sig att det var en ung havsörn och en ung kungsörn. Ett sån här upplevelse får man nog bara en gång i livet. Vill ni se en serie bilder av örnarna finns de här på Hasses hemsida.

När vi började känna oss lite kalla packade vi hop våra saker och började gå nedåt igen via den svacka vi satt i. Ned genom fjällbjörkskogen som sakta ändrade karaktär till tätare granskog. Sådan där gammal skog med döda träd som ger nytt liv till fåglar och insekter. Vi såg fåglar på håll men inga som satt tillräckligt läge för att fotas. Det luktade ren så där det kan göra när stora hjordar har passerat. Lite längre ned förstod vi varför, de hade nog nyligen flyttat renhjordarna härifrån. Spår av många renar syntes i de blöta partierna.

Vi tog en sista kopp kaffe några hundra meter i från bilen och landsvägen. Nöjda över dagens lunchplats och att den gamla stigen faktiskt fanns kvar. Nöjda över att ha hittat en för oss ny topp dit man får gå genom skog och mark som känns lite mer vildmark än de vanliga lederna här. Lite längre bort från stugtomter, fjälliftar och byggarbetsplatser.

Vem vet, kanske är hela leden upp till Timmerkojan synlig och möjlig att gå? Det skulle vara spännande att utforska. Vi får se. Kanske hinns det med innan snön eller så får det bli ett projekt till nästa sommar. Och vem vet, det kanske finns fler stigar och leder som fallit i glömska sedan den där gamla kartan från 80-talet!