Den här sommarens fjällkvällar

Man kan säga mycket om 2020. Om att det som såg så lovande ut vid nyåret blev något helt annat. En helt ny vardag med distansering, hemmajobb och mindre tid med vänner och med min dotter. Man kan också säga mycket om planer som fick ställas in eller göras om och en ständig oro som gnagde i kroppen.

Men om vardagen vändes upp och ned och man vande sig vid en helt ny vardag finns det saker med 2020 som fortfarande är sig lika. Som sommarens fjällkvällar. De som i Juni var heta och myggiga men oerhört fina och vi tältade på Sonfjället och Storhognaplatån under midsommarhelgen. Den helgen när myggen kläcktes som det kändes och vi fick ta skydd i tälten.

Om juli som blev lite kall och tjurig och men som ändå var så där fin som juli brukar vara även i fjällen. Men också månaden när det var så mycket folk ute att jag själv drog mig undan men ändå tänkt att det är fint att fler upptäcker våra fina fjäll.

Och så nu augustis varma gula kvällar. När solen färgar renarnas pälsar mjukt gula när de lägger sig för att vila innan det blir mörkt och det glittrar vackert i sjön långt borta i skogslandet. Nu när ljungen blir lila och blåbärsriset rött. Om någon vecka är det september och fjällen kommer att glöda i alla vackra färger.

Det kan man säga om 2020. Att det blev fjällsommarnas kvällar för mig. En sommar som jag varit ute mer än någonsin och känt en tacksamhet över att det sett likadant ut som alltid. En sommar när vi fått fler tältnätter än på många år och kokat mycket kaffe på gasköket. När vi legat i ljungen på magen för att på avstånd följa fåglar och renar för en bilds skull. Eller när vi skrattande insett att vi inte kommer få se något djurliv alls men fick en fin kvällspromenad.