Det blev blött

Jag hade verkligen sett framemot att få cykla ned till Röjan i går. Trampade ivrigt i väg och kände hur benen var stela som pinnar redan i Digernäs. Kettlebellens förtjänst eller fel kanske. Varmt och kvavt var det och svarta tunga moln tornade upp sig bort mot Svenstavikshållet. Stannade i Hara och tog på mig armarna på vindjackan och fortsatte med gott mod trots lite duggregnande. Efter en timme var benen uppvärmda och träningsvärken som bortblåst.

Jag kom ända till Skanderåsen innan regnet började ösa ned. Som grädde på moset punkterar jag i en uppförsbacke. Fick byta däck i hällregn och musklerna började stelna till. Kolsyrepatronen krånglade och en liten gummiring flög all världens väg. Hann iallfall få i så mycket att däcket kändes relativt hårt. Fortsatte ett par km till då sambo och dotter hann i fatt. Sambon undrade om jag verkligen skulle fortsätta, det öste ned. Jodå, han pumpade upp däcket och jag satte fart. Familjen skulle in i Svenstavik så jag fick bestämma mig tills de hann i fatt igen. I brånan insåg jag att det inte gick att fortsätta, jag var dygnsur och frös. Kapitulerade och fick åka sista biten till Röjan. Blev iallfall 6 mil med en medelhastighet på 27 km/h, rätt skapligt med tanke på att jag hade lätt motvind.

Idag killar det i halsen och jag känner mig tussig, blev väl för kall. Postivit i det hela var att jag inte kände av hälen, varken under cykelturen eller idag. Det går åt rätt håll!