Det börjar dra ihop sig!

Vet ni? Jag glider omkring just nu i någon form av rus! Det går nästan lite för bra just nu. I dag lämnade jag av Sällskapet för sista gången i SJ:s händer.
Om en och en halv vecka tar mitt liv återigen en ny vändning. Det är med lite skräckblandad förtjusning som jag ser framemot det! Jag ska bli sambo igen, sällskapet blir norrlänning. Jag ska återigen dela min vardag med någon annan. Det är slut med mina olater som att lämna kaffekoppar åt och höger och vänster. Att strunta i att diska på kvällen och inte bädda sängen på morgonen. Slut på att leva på fil och flingor eller helt och hållet skippa middagen bara för att jag inte orkar laga den. Men det kan jag leva med. I stället får jag sällskap, en varm famn att somna i, någon som lagar maten som jag inte orkar, frukostsällskap, träningskompis, ett helt normalt ”vardagligt” liv som vi inte haft sedan vi träffades.

Jag har varit ensamstående mamma sedan augusti i snart 9 månader, ensamstående varannan-vecka-mamma, haft mycket mer ”ensamtid” än jag haft sedan gumman kom till världen. Ny erfarenhet, hur mycket man än längtar efter att få rå sig själv så blir de ti längden rätt enformigt. Jag är ändå stolt över den här tiden, att jag lyckades vända den kaosartade tillvaron som var i somras. Att jag fått ekonomin att gå runt med marginal trots många resor ned till Björnlunda. Nu hoppas jag bara att sällskapet ska trivas och katten som ska följa med upp. Inte bara karl, utan husdjur, behöver jag säga att katten uppskattas av den andre lite mindre familjemedlemmen?

I övrigt kan jag meddela att min kropp värker i dag, veckan mastodontträning har satt sina spår, likaväl att vi kånkade upp Kajsa-sängen för trapporna i lördags. Det känns i ryggen. Gårdagens vilodag gjorde inte mycket, skulle behövt ännu en, men i kväll är det spinning, i morgon RPM, likaså på torsdag. Sen vill jag ju rasta cykelbenen -utomhus, framförallt efter gårdagens cykelfrosseri i form av Paris-Roubaix, herrejesus vad de studsade på pavén.