Det går åt rätt håll

Jag har inte lika ont i halsen i dag, känner mig en aning bättre än i går. Men psyket mår inte bra, jag ville ju vara på topp denna vecka, inte äta mig i form direkt, vilket jag verkligen har gjort. Uppsvälld och irriterad.

Men jag ska tänka positivt, en Vätternrunda är inte hela världen faktiskt Runt tar jag mig garanterad, bara jag är frisk och pigg, kanske inte på den tid som jag har som mål. Men egentligen handlar det ju inte bara om tider, det är ju upplevelsen i sig och att man faktiskt klarar av det, tredje året i år, vilket jag absolut inte kunde föreställa mig första året jag åkte. En gång och aldrig mer var tanken när vi for ned till Motala.
Bara allt runt omkring, med alla cykelfantaster, roliga människor, alla fina cyklar att titta på, få uppleva gryningen, denna gång lite tidigare än åren innan, rulla lätt ned till Jönköping med kroppen full av adrenalin, få slita med psyket efter Hjo då det är som tyngst och jobbigast. Smärtan i kroppen efter Medevi när de sista milen återstår. Känslan när man svänger ned mot målet i hamnen och får ställa sig i kö till pastasalladen och ölet. Duschen efteråt, ölen och middagen på kvällen och sedan lägga sig och sova. Det är obetalt bra, det finns inget som ger så mycket självförtroende och tillfredsställelse När man sen några veckor senare redan börjar vänta in tiden för att få anmäla sig igen. Tittar igenom alla bilder från Vättern, kanske man är med? Får se målfotot. Det är därför jag kör rundan, sliter hundratals timmar på cykeln för att få plåga kroppen och inse hur sjukt stark jag egentligen är!