Det här ett exempel på mitt träningsvarför

Förr om åren var det minst ett lopp varje vinter och sommar som drev en del av mitt träningsvarför- det som gör att jag rör på mig så mycket. Mål har alltid varit viktigt och jag har tyckt om att träna inför något. Försöka att bli mitt allra bästa inför en start. Veta att jag gjort det jag kan och det som återstod var att ha dagen. En annan del av mitt träningsvarför har också varit att få ta i i bland, komma ut i naturen på ett eller annat sätt, att orka och att njuta och framförallt samla på upplevelser. När jag slutade tävla i långlopp och inte längre kört skidlopp på vintern har den andra delen blivit viktig. För när målen inte längre handlade om att kapa tider eller ta placeringar har jag fått tänka att träningen gör att jag orkar med det som jag vill göra och att det är en fin känsla att inte behöva begränsa mig till att jag inte har konditionen eller uthålligheten för det som är roligt.

Det är lite flummigt men ett exempel på det här är att orka åka skidor i flera timmar en helg tuan att kroppen är förstörd efteråt och njuta av timmarna ute.

I helgen gjorde jag precis det. Jag och min vän Sofie pratade i fjol om att åka Kungsledenrännet tillsammans. Vi har på varsitt håll tränat till det och tanken har varit att göra nu i år. Nu dras jag med besvär i knät när jag skejtar och vi heller vårt deltagande lite öppet. Som en del i de förberdelserna inför Kungsledenrännet bestämde vi att ägna en helg till att åka skidor i Storhogna. Bo i min stuga och bara leva lite träningslägersliv. Även om en start är lite osäkert just nu så ville vi åka ned. Sofie ska åka Vasaloppet och jag ville åka lite i favoritspåren.

I fredags packade vi med oss mycket mat, varsin stickning, varsin stor godispåse, chips och en flaska vin. Två par skidor var, ett par klassiska och ett par skejt och energi att ta med oss ut. Hasse som redan var i stugan lagade fredagsmiddagen och vi kunde landa utan att behöva göra något mer än att bara ta det lugnt och ladda för två fina skiddagar.

På lördagsmorgonen valde vi att skejta på förmiddagen och Hasse följde med oss. Jag ville visa Sofie ett par av mina favoritsträckor. Vi tog oss därför från toppen av Katrina ned till Skalets spårsystem för att vika av tillbaka mot Storhogna vid 7:5.ans delning. Ändå ned till skalets spårcentral skulle bli lite för långt.

Vi fick lite motvind men det vägdes upp av sol som värmde för första gången den här vintern. Vi fick också en nypistad skejtbädd som visserligen var lite kärv men greppig och fin. På vägen tillbaka hade vi lätt medvind, skönt när backarna avlöste varandra. Vi åkte bra och den planerande lunchen på Emma-Brittas gjorde gott för motivationen när timmarna ute började kännas i överkroppen.

Efter en lång lunch sa vi hejdå till Hasse som skulle till stan. Vi bytte till klassiska skidor med målet att försöka diagonala så mycket vi kunde. Båda två gillar att staka och diagonalar bara när det är som allra nödvändigast. Storhognaspåret är tacksamt en sån gång. Det går att staka hela men backarna är lite för långa och branta för att det ska vara behagligt.

Jag la på ett tunt lager VR45 på skidorna som inte haft ordentligt med valla sedan nån gång efter jul. Jag stakar ju mest nuförtiden. Sedan körde vi ett varv i solnedgång och i ett nästan vindstilla spår. Det var så otroligt fint och vi sa båda att det är häftigt att orka vara ute en hel dag. Köra ett förmiddagspass, fylla på med mat och orka ett pass till. Få många timmars dagsljus och få njuta av att få åka i så fina spår.

Trötta och lite röda på kunderna av solen stannade vi till i Storhognas nya lilla självbetjäningssbutik för ett paket kaffe och en ölkorv. Vi tog en afterski-öl hemma och stickade några varv innan vi gjorde middag. satt sedan länge i soffan med våra stickningar och pratade.

Vi började söndagen med ski classic på TV:n och långfrukost medan det ven av vinden i den öppna spisen. Min första tanke att skejta till Björnrike och tillbaka fick jag lägga på hyllan. Både på grund av vinden och mitt ömmade knä och ben. I stället skulle byspåret i Klövsjö vara ett bra alternativ, både för att staka och åka klassiskt och för att det oftast blåser mindre där. Tempen ute låg på plussidan och jag hade ingen annan valla än VR45 så med pepp av Sofie tog jag skejtskidorna.

Hon körde ett varv ren stakning och sedan två varv med sina klassiska skidor och jag stakade bakom henne. Klarade nästan alla backarna och hade en fin känsla i kroppen. Fick värdefulla tekniktips av Sofie och klarade fr första gången i mitt snart 13-åriga skidliv att staka utanför spåret utan att skidorna går åt alla håll och kanter. Fick även upp frekvensen i staktagen i backarna och kunde avlasta musklerna lite.

Nöjda åkte vi hem till stugan, åt lunch och packade i hop oss och konstaterade att vi hade haft en riktigt bra helg. Vi sa båda två att det är just sånt här som gör att man tränar så mycket. Att orka vara ute längre och mycket!