En fin skidsäsong har det varit

I helgen som gick tog jag adjö av skidsäsongen med en tur på Högfjällsrudnan i Storhogna. Vi har varit ner en kort sväng för att kolla till stugan, fylla på fågel- och ekorrmatarna och testa vår nya spis. En höjdpunkt och något vi tänkt att vi ska köpa under de 10 åren som vi haft stugan. Nu kom vi till skott och har nästan en alldeles ny keramikhäll.

Men nog om spisar – vi ville också åka skidor en allra sista gång. Där nere har det kommit nästan en halvmeter nysnö och vi har lika stora vallar av snö runt huset som vi brukar mitt i vintern. Högjfällsrudnan har spårats nästan varje dag under veckan och trots att säsongen är slut och liftarna stängda spårades även Vemdalsskalet och anslutningen till BJörnrike.

I förrgår åkte vi i något som kändes som muffinsfrosting, smörkräm och florsocker. Mjukt och sugande där solen låg på och fint glid i skuggan. Men det var helt fantastiskt att få åka i nypreppade spår den 28 april. Det gick långsamt och jag har nästan ingen energi nu men tanken var inte att åka fort utan bara få komma ut och röra på sig. Något som jag mår bra av.

I förrgår morse var det mulet och snön låg i luften. När vi väl kom i väg hade det börjat snöa och det var dimmigt över fjället. Vi ville inte avstå den där sista turen och väder är just väder. Skejtbädden var lika fin som vilken dag som helst mitt i vintern. Sikten däremot väldigt dålig och vi fick gå efter rundans orangea pinnar och skuggan av det dragna klassiska spåret. Jag åkte skejt för första gången på länge och det kändes okej.

Det var en fin sista tur och jag tänkte att på säsongen som gått. Jag har inte alls haft någon koll på sammanlagd skidtid eller mil som jag brukar. Jag har inte kört med pulsband utan åkt på känsla. Jag tror att jag har åkt ungefär lika mycket som förr om åren och jag har blivit starkare och fått bättre teknik. Jag vet att jag hade fler stukturerade pass förr om åren med intervaller och fartpass.

Tanken var egentligne att jag skulle ha haft lite mer struktur och ett mål att träna för. Min kompis Sofie och jag skulle ha åkt Kungsledenrännet i år. Jag såg verkligen framemot det och det kändes som om det skulle bli en spännande skidsäsong. Nu blev det inte så. I bland händer det saker som gör att mål får skjutas på framtiden och skidåkningen får läggas om. Jag fick ont i det knä som jag opererade för några år sedan. Troligen mer i muskulaturen än i själva knät för jag har inte kollat upp det. Det gick inte så bra att skejta. Jag kämpade på men insåg att det skulle bara bli sämre.

Men i bland för något ont gott med sig. Jag började staka och bestämde mig för att bli bra på det under vintern. Struntade i att valla mina klassiska skidor och gick så småningom helt till mina skejtskidor. Utan fäste kunde jag inte annat än att staka även om det gick uppför. Jag har varvat spåren här hemma med de i stugan men turerna på fjället har varit väldigt få den här vintern. Det får jag ta igen nästa år.

Det var jobbigt i början men allt eftersom började jag staka de rundor jag vanligtvis åker. De med både branta och långa backar. Jag har kunnat staka innan och har varit stark i just det under åren jag åkt skidor men jag har aldrig fokuserat enbart på det. Inte nött teknik och oftast varierat med diagonal och stakning med frånskjut. Jag har inte helt slutat skejtat utan kunnat åkt några korta pass då och då och det har känts gott nog för det har varit roligare än jag trodde att staka. Så pass roligt att jag bestämt mig för att staka hela Öppet spår nästa år. En rejäl utmaning med andra ord.

Även om skidsäsongen inte blev som jag tänkt blev den fin ändå!