En hälsning från midsommarhelgen

Posten är sen i bland. Vykorten kommer fram någon vecka senare än tänkt. Så även blogginläggen. Det är sommar och semesterlunken än långsam helt enkelt.

Trots att det känns som mina nu tre av fem semesterveckor regnat eller blåst bort var ändå midsommarhelgen fin i Storhogna. Alldeles lagom varmt med lite blåst för att hålla insekter borta. Det kom lite regn, det drog förbi lite åska och solen värmde när den var framme. Fjällväder.

Vi hade inga större planer för midsommaren detta år. Vi hade köpte några sillburkar och färskpotatis och så lite kött till grillen. Vi ville komma ut och spenderade midsommarafton vid Björnrikestugan. En kort promenad från Björnrikes spårcentral och sedan kunde vi äta bullar köpta på Vemdalsskalet och titta ut över fjälltopparna. Det var alldeles lugnt och endast ett par passerade oss. Troligen var de flesta på midsommarfirande med majstång och hembygdsgård. Det är inte riktigt vår grej, det blir lite för mycket folk.

Vi åt sillen till middag på stugbron och satt ute länge. Eller åtminstone till strax efter halvtio när ögonlocken började klippa. Jag hade först en tanke om att ta mig upp på Storhogna på midsommarafton. Få vara uppe i midsommarnatten och se solen gå ned samtidigt som den går upp. Det blev molnigt och jag för trött.

Dagen efter midsommardagen, söndagen tillbringade vi med annan fjällutsikt. Den från Stor-Kvällshögen mot Lunndörsfjällen. Vi räknade ut att vi för nio år sedan testade en gammal och till en början igenväxt (och bortglömd för den stora skaran fjällbesökare) led till Sandviksdalen. Då för nio år sedan tog vi med Cissi och en karta och tog oss upp på Stor-Kvällshögen. Jag mindes vandringen som fin men krävande med en rejäl stigning upp i Slagan. Jag bloggade om den turen vi gjorde då och vi trodde nu att det kanske inte skulle vara så svårt att hitta leden.

Men det händer mycket på nio år. Det blir fler hyggen och leder svårare att hitta. Till en början navigerade vi efter leden och jag kände igen mig. Sedan hamnade vi lite off och jag kände hur humöret sjönk samtidigt som vi tog oss fram i obanad terräng. Det var varmt och myggen irriterande. Det här var ingen bra ide mumlade jag mer än gång. Men så kom vi in på leden som var lika bred och fin som jag mindes den. Och brant. Efter nästan två timmar var vi uppe i Slagan, den lilla sänka som går mellan Gråhogna och Stor-Kvällshögen och mot Sandviksdalen.

Så långt skulle inte vi. Vi hade kaffe i ryggsäcken och varsin flapjack som vi tänkte skulle räcka som fika. Vi ville upp en bit på kanten av Stor-Kvällshögen för att få vind och myggfritt. Hasse hittade en fin liten platå och där satt vi med utsikt mot Lunndörrsfjällen och till vänster den gamla fäboden Sandviksdalen.

När vi började frysa lite av vinden och molnen blev lite för mörka gav vi oss ned igen. Jag fotade Klövsjö från Slagan och tänkte att de har rätt när de säger att det är Sveriges vackraste by, en av alla vackra.

Eftersom varken jag eller Hasse ville leta oss tillbaka samma väg följde vi leden där den delade på sig. Vi hamnade till sist på en grusplan och kunde gå ned mot grusvägen tillbaka mot bilen och Klövsjö. Nästa gång vi går upp, för det blir fler gånger bestämde vi oss för att parkera vid grusplanen och slippa den jobbiga och svåra vandringen över hyggena.

Väl hemma igen efter ett par timmar fotade jag ekorre som kommit på besök igen och packade sedan i hop i stugan. Vi åt fisk som Hasse tagit på fluga dagen innan och åkte hem till stan. Det blev en alldeles perfekt midsommarhelg!