En helg lite som förr i tiden

Jag ville åka mycket skidor den här helgen. Hade med mig både mina klassiska och skejtskidor. Började helgen med ett lugnt pass i Klövsjö för att testa kroppen efter ett par sjukdagar. Jag ville skejta uppe på Högfjällsspåret och kanske göra ett riktigt långt pass. De starka vindarna satte stopp både för långpass och skejt på fjället men skidåkning blev det ändå. Lite som det brukade se ut förr i tiden när jag och Hasse tränade inför Öppet spår.

Då var helgerna heliga och vi bodde mer eller mindre i stugan och såg lägenheten i stan som en övernattningslägenhet. Vi snurrade mil efter mil här nere hängde i soffan trötta och möra mellan passen. För varje helg blev vi starkare och ju närmare Öppet spår vi kom desto nervösare blev vi. Nu tränar vi inte för öppet spår och lägenheten i Torvalla By känns mer hemma och inte som en övernattningslägenheten men annars har helgen sett ut som då.

I fredags var vindarna inte så starka men det skulle komma in ett kraftigt snöfall på eftermiddagen. Vi tog oss ut vid 11-tiden, jag med tanken att åka klassiskt och Hasse skulle skejta. Vi gör så nuförtiden för att vara lite jämnare och han ska kunna få gå lite lugnare. Vi bestämde oss att starta nere vid husvagnsparkeringen och Hasse skojade lite om att det är grymt för kroppen att behöva staka hela vägen från botten till toppen utan uppvärmning. Bra att jag hade valla under skidorna kontrade jag med.

Men den där vallan bet inte riktigt. Den hade nötts bort sedan sist och jag bestämde mig för att staka hela vägen upp. Jag har gjort det för några år sedan och fick lite extra pepp att se om jag skulle klara det igen. Metodiskt och med fokus på tekniken gick det faktiskt vägen utan att jag klappade igenom tekniskt eller fick saxa i backarna. I dimma och lätt snöfall forstsatte vi runt ett par varv på toppen och ett par varv på mitten innan vi tog nedförsbackarna tillbaka till bilen. 21.6 km senare kändes mina axlar och bål ömma och trötta. Men jag hade fixat Storhognas tuffa dragning och fortsatt en stund till. Som förr i tiden hängde vi i soffan efteråt och åt chips och godis medan snön föll utanför.

I går blåste det rejält med solen var framme och jag hade en ambitiös plan att köra långpass. Jag hade inte riktigt räknat med så trött överkropp. Det kändes tungt från första stavtaget och skejtbädden var mjuk och trög efter nattens snöfall. Men jag bet i hop och åkte ned till Vemdalsskalet. Stretade på i motvinden och njöt av de få partier där jag hade vinden i ryggen.

Jag bestämde mig för att korta av passet och ta mig hem med ett extra varv på 7.5:an avslutning på skalet. Knät gjorde lite ont och jag var så trött. Men solen som faktiskt börjat värma gav lite extra energi och det faktum att torts sportlov var ganska ensam i spåret. Väl hemma tömde jag det sista i min polly-påse och vilade en stund på soffan.

I dag fick Hasse bestämma upplägg på skidpasset. Han ville gå hårt upp till Katrinatoppen, ta två varv där uppe och sedan åka ned. Han skulle gå före upp, jag ta över och hålla fart ett varv, han ett varv och sedan skulle jag agera draghund ned till bilen. Med skräckblandad förtjusning knäppte jag på mig skejtskidorna och funderade på hur överkroppen skulle reagera på ett pass till.

Den skrek att jag var en idiot, eller kanske väste det. Jag vet inte riktigt för jag slog dövörat till och gick kontrollerat bakom Hasse upp. Även det var lite som förr i tiden när vi körde tillsammans och var ganska jämna. Han hade bra tryck och har under senare tid tagit stora kliv vad gäller ork och teknik.

Väl uppe tog jag över mitt varv och sedan Hasse sitt innan vi körde på ned mot bilen. Nöjda och med en stark känsla kunde vi lägga ett kul och jobbigt pass till handlingen. Vi firade med en semla från Klövsjö Stenugnsbageri och såg sedan Sverige ta guld, silver och guld i de sista skidskyttetävlingarna.

Nu väntar bara middag sedan rullar jag hem till stan. Nästa helg är vi hemma och får säkert skidspåren nästan för oss själva när många åker Öppet spår. Det som vi inte längre åker. Inte i år i alla fall. För det har väckts en liten tanke hos mig. Det skulle vara roligt att se om jag klarar att staka ett Öppet spår. Utan fästvalla och på mina skejtskidor. Vi får se vad händer 2024!