En sån där fredag!

När jag gick ned i arbetstid för några år sedan hade jag en tanke om att kunna ägna fredagarna åt bland annat lite utflykter, fotografering och tid till blogg, podd och Instagram. Jag ville göra sådant som gav mig energi och där jag kunde ladda mina batterier. För mig betyder det inte nödvändigtvis att bara ta det lugnt utan lika mycket att få komma ut i dagsljus och röra på mig. Det här var innan jag stressade sönder mig och kanske hade jag mått ännu sämre om jag inte haft mina fredagar lediga. För jag har fyllt de med sånt som fått mig att må bra och hunnit med många makalöst fina utflykter, med eller utan träningskläder.

Den senaste tiden har vädret varit lite tjurigt och det har ömsom varit kallt och omsöm nästan tö. Jag har varit supertrött och haft mycket att tänka på. Fredagarna har varit sovmorgon, korta träningspass och häng i soffan. Sådant som är viktigt det med när kroppen ber om det. Träningsmotivationen har det varit lite så där med. Jag har haft ont i ett knä, känt att allt är tungt och segt i cyklingen och försökt komma över den jobbiga tröskeln att komma i gång med klassisk skidåkning. Skejt har inte fungerat och jag har inte vågat springa.

Men så släppte det i fredags när vi var nere i stugan. Jag hade haft en sjukvecka och körde ett lugnt klassiskt pass med sällskap av Hasse på skejtskidor. Förhållandena var fina på Storhogna och jag hade både bra fäste och glid. Jag prickade in tajmingen i stakningen och diagonalade så som jag gjorde förr. Plötsligt var det riktigt kul att åka klassiskt. Den känslan har hållit i sig och tack vare envis strechtning, yoga och massage är jag nästan kvitt smärtan i knät. Jag har kunnat åka ett par pass skejt igen!

I dag valde jag ändå att köra klassiskt. Jag ville premiäråka Storsjöspåret som går på isen precis nedanför mig. Jag ville också få nån timmes stakning och öva tekniken.


Det var en kylig morgon och dimman låg över isen. Solen hade precis gått upp mot Brunflohållet och det var nästan overkligt fint. Jag klädde mig lite extra varmt på ben och fötter eftersom jag oftast fryser just där när jag stakar. Jag hade en bra spellista i lurarna och kände mig lite uppspelt när jag gick ned till isen. Jag har längtat länge efter att få åka spåret på sjön och ville bara gå in i den där bubblan som kommer när jag stakar.

Jag åkte ned mot Ope och vände där spåret tog slut. Än är det inte spårat ända till Brunflo. Jag kände att jag hade en liten lätt motvind om byttes mot en lätt medvind när jag vände mot stan och Badhusparken. Lugnt och metodiskt stakade jag mig in till stan och gjorde ett par fotostopp och tänkte att lite kalla fingrar skulle vara värt för bilderna.

När jag närmade mig stan och Badhusparken hade inte dimman hunnit lätta och den fukt den medförde gjorde glasögonen isiga och fötterna kalla. Jag huttrade lite när jag vände och försökte röra på tårna för att få värmen. Den lilla motvinden var tillräcklig för att göra stakningen tillbaka lite mer ansträngande. Men det var galet vackert och jag bara njöt trots kalla fötter och lägre fart.

17 km senare och 1.20 timmar senare klev jag upp på vägen till mig igen och kände mig så där lycklig i bröstet som skidåkningen ger. För det är inte mycket som slår detta vintertid. Vintercykling i all ära men det här är strået vassare!

I morgon väntar mer skidåkning. Jag tar skejtskidorna och åker äntligen långpass med Hasse!

6

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: