En svensk klassiker

Jag ska ju göra en Svensk klassiker nästa år! Det trodde ni inte va? Jag har i vanlig ordning kläckt ur mig ett mer eller mindre genomtänkt påhitt. (Vätternrundan 2007 var ju ett sådant infall, se vad det ledde till föressten).

Jag ska alltså skida 9 mil, har knappt stått på skidor sedan grundskolan, då smet jag mest ifrån eller åkte lika fort uppför som nedför.

Simma i öppet vatten, 3 km, låter inte mycket, pice of cake? Nej det tvivlar jag på. Frysa måste jag göra. Jag kan simma, var duktig på det som barn, nu sitter jag mest i bubbelpoolen.

Cykla 30 mil, här har jag det som lättats, Vätternrundan för 5:e gången, mitt paradis, min älskade cykling, min livsnerv i juni. Det enda som kan ställa till ett eventuellt misslyckande är cykelhaveri eller svårare sjukdom. (då talar vi om svår sjukdom). Inte ett dugg tvivelaktig att jag inte skulle klara denna del av klassikern.

MEN så HAR vi det vidrigaste. Jag ska springa 3 mil, i terräng dessutom. 3 mil är ruggigt långt om man ska springa det. Jag har aldrig sprungit längre än en mil, och det gjorde jag med stor möda. Jag har knän som inte tycker att springa och jag tror inte att jag har ett så starkt pannben att jag tar mig runt 3 mil. MEN ska jag klara en svensk klassiker innebär det ju att jag måste springa. Och jag gillar utmaningar, jag gillar att plåga mig själv, har jag bara ett mål som jag verkligen ska klara så kan jag plåga mig och verkligen träna så hårt som man måste.

Jag har ju trots allt klarat av 4 vätternrundor, den första utan att veta vad jag egentligen gav mig in på, resterande tre bara för att det var så roligt, jag har haft otaliga träningstimmar när jag frågat mig själv vad jag håller på med. Många timmar av slit och smärta.

Jag har bra förutsättningar trots allt. Jag har riktigt bra kondition, är uthållig och stark, dessutom kommer jag att ha sällskapet med mig genom hela resan, han kommer att göra det för andra gången. Det handlar mest om att jag måste träna teknik och vänja kroppen vid andra rörelser. Ge mig tusan på att klara det och så ska jag nog stå där nästa år i slutet av september och ha fullföljt allting, mäkta stolt över mig och min prestation. Det är bra målbild.