En träningskompis…

…är nog det bästa man kan ha! Framförallt när det ska gymnas hårt och sen plåga bålen med cxwork. Anna min underbara spinningkollega fick mig att ta i lite extra i dag. Utan henne hade jag nog mest mesat omkring i dag. Det är också skönt att vara två som frustar och peppar varann högt i styrkehallen. Tokiga? Jo en smula men det går bättre om någon skriker lite på mig.
Vi har kommit i gång på allvar nu, fjärde gången i dag, och fortsätter vi kan det inte bli annat än bra på styrkefronten.

För även om jag i bland föredrar att träna själv behövs sällskap i bland, det ger mer motivation och är man två är det svårt att maska. Sen går tiden fort när man har någon att surra med. Cykelmässigt livar det upp och hör liksom till på långa distanspass, dels för själva cyklingen med dra-åka på rulle och utan sällskap blir lite inte fikaturerna lika roliga! Tror helt enkelt att det är bra för träningslusten att få sällskap i bland! 

Jaja, jag har går lös på allehanda fotoappar till ajjfånen…

På tal om cykel och träningskompis var jag och sällskapet på upptäcksfärd längs nedre delarna av Ås och upp mot Trattgärde i förmiddags. Vi hade egentligen tänkt att göra racerpremiär(?!) i dag, i går såg det lovande ut, rena torra vägar och runt viken skulle det med all säkerhet gått bra att cykla-i går. För i natt hade det snöat. I stället fick vi en chans att skita ned oss i varierande vägunderlag, snö, modd, is och asfalt. 2,8 mil skrapade vi i hop.

Kännåsenrundan i MTB tappning helt enkelt! Hade tänkt att slänga upp en video jag lyckades skapa men höll telefonen upp och ned och på sniskan..så det får bero. Skitjobbigt var det rent ut sagt, benen sega som stockar och backarna likt alptoppar.
Så utan mina träningskompisar i dag hade nog dagens två pass gått i mellanmjökens tecken!