En väldigt fin skidpremiär

Jag kom äntligen i väg till skidstadion. Det har suttit långt inne och jag har varit lite tveksam till att trängas med många andra. Det har varit omständigt att leta fram skidor, pjäxor och stavar. Att valla har jag inte ens orkat tänka tanken på att göra. Men å andra sidan är det få om någon skidpremiär jag åkt på riktigt bra vallade skidor. Det har varit snabbglid och idag blev det bara en rejäl borsting av belagen på mina gamla skejtskidor.

Jag drog ut lite på det i morse och kom inte väg förens vid 11 tiden. Parkerade vid mitt jobb och gick den korta biten till ÖSK:s trea. Den som i år har fått snökanonsspjut och sprutats under ett par dagar. Vanligtvis öppnar själva stadionplatten, den förkortade slingan som viker av efter 3:ans hälft och Björnberget så här tidigt på säsongen. Man får med lite god vilja i hop runt 3 km och får snurra varv på varv. Men nu finns det redan mer än 5 km spår!

Jag stapplade i väg på ovana ben och ostadig balans. Det var en strid ström av åkare. Både motionärer och elitåkare. Jag höll mig på kanten och sa till mig själv att det är helt okej att se ut som bambi på hal is på första passet. Efter en stund kunde jag fördela vikten rätt på skidorna och använda alla växlar. Det kändes som jag bara hade haft ett kort uppehåll och inte att gått en hel sommar och höst.

Jag gnetade på och övade tvåans växel som är min sämsta växel och så här tidigt på säsongen en komisk syn att se. Min vänstra knä protesterade lite så som det gjort vid skidåkning sedan knäoperationen för tre år sedan. Det brukar ge med sig efter ett tag och ju starkare jag blir att gå på trean desto mindre känns det.

Efter 14 km kände jag mig nöjd och en timme av ren glädje hade runnit förbi. Jag hade åkt med ett stort leende och känt den där varma känslan jag får i bröstet av skidåkningen. Det är något speciellt att få stå på snö, glida fram och framförallt jobba med hela kroppen. Nu väntar en hel vinter av skidåkning och det om något gör mig lycklig!