En vanlig ovanlig måndag
I dag har det varit en vanlig jobbmåndag men samtidigt en ovanlig sådan. Jag har jobbat på distans. Kopplat upp mig från stugan och utfört de där vanliga arbetsuppgifterna och suttit med på handläggarträffen. Stämplat in på morgonen via en app i telefonen efter att ha bytt om till lite mer jobbkläder trots stuglivet. Pratat och planerat med min teamkollega Axel via Teams. Betat av inkommande, ringt, följt upp beslut och samtalat. Oron för Coronan är stor bland våra äldre. Det finns ett stort behov av få prata om det.
Tagit tiofika på stugbron väl påpälsad i dunjacka och mössa med ansiktet mot solen. Handläggarträff via videosamtal på Teams. Hej hej till kollegor. Lunch, jobb, eftermiddagsrast i form av en promenad med kameran och Hasses sällskap. En av de där rundorna vi alltid gick förr om åren men som vi inte tagit på länge. Lyssnat på småfåglar och känt hur solen värmer och hur mycket vårvinter det är nu. Tomt i stugorna. Så ett sista jobbpass och så stämma av det sista med Axel.
Och där blev den vanliga ovanliga måndagen än mer ovanlig. Jag hade visserligen läst på vårt intranät att de verksamheter som kunde skulle jobba hemma i största mån men tänkt att det kanske ligger lite längre fram för oss handläggare. Men från och med onsdag jobbar vi hemma så mycket vi kan. I morgon stämmer vi av i vårt team och planerar framåt. Ser till att all teknik fungerar.
Det blev ännu en gång väldigt påtagligt det som händer och sker runt om mig. Hur otroligt mycket den här pandemin påverkar, i smått och i stort. Hur allvarligt det är samtidigt som det ser så normalt ut när jag tittar mig omkring. Men när jobbet flyttar hem i den verksamhet jag jobbar i blir det plötsligt verkligt. När dottern inte längre har jobb gör det ont i kroppen. När jag känner en stor ömhet för pizzeriägaren som tar emot min beställning på falafel för att ta med hem tidigare i kväll. När han tackar och hoppas vi kommer tillbaka. När jag läser om alla som drabbas, som blir sjuka, som avlider och som är i riskgrupp alla som sitter hemma ensamma. Det känns och i magen gnager det av en krypande panikkänsla. Det smyger sig liksom på.
Det var den här måndagen. En av alla måndagar som framöver inte alls kommer att vara som måndagar var förr.
22 Comments
Leave a comment
Trots att inget är riktigt som vanligt är det ju fint att du kan jobba hemifrån stugan!
För mig är det mesta när det kommer till jobbet precis som vanligt eftersom jag alltid jobbar hemifrån, förutom den där dagen i veckan då jag brukar sitta på kontoret hos en av mina kunder – det saknar jag himla mycket för det är fint att träffa lite folk och dricka kaffe ihop lite då och då. Vilken härlig vårvinter ni har förresten – så himla mycket snö plötsligt!
Det är en fin sak! Nu stänger ju liftarna och Hasse blir av med jobbet lite tidigare än tänkt, ännu en ovanlig sak när allt känns som vanligt.
Förstår att du saknar kollegorna, jag känner redan nu inför första dagen i morgon av många att jag kommer att sakna den sociala biten av arbetet. Än så länge kan jag välja att gå på kontoret om jag känner att jag vill och måste men det kommer med all säkerhet stramas åt ännu mer så småningom.