Enmansdistans Rätan tur och retur.

Jag gillar att cykla, gillar att cykla långt. Bäst gillar jag att cykla racer när solen skiner, tror jag fick smak för det i Spanien. I dag fick jag allt detta plus en supertrevlig stund i Rätan!

Bestämde mig i veckan att cykla ned till min kompis Sara i Rätan. Är ju ensam i helgen, pappavecka för Cissi och Hasse är på Irland på konfererens och jag blir lätt rastlös när jag ensam. Och när väderleken spår sommarväder går det inte att inte cykla.
Till Rätan har jag cyklat många gånger men då åkt bil hem. Så varför inte cykla hem också? Jag blev så exalterad över min idé att jag hade svårt att somna i går och vaknade tidigt. Hade lagt fram det jag skulle ha med redan i går kväll. Jättefånigt jag vet.

Efter att ha varit så effektiv och tvättat ett par maskiner träningskläder kunde jag rulla i väg vid åtta i morse. Tempen låg på 18 plus och det var i stort sett vindstilla. Tanken var från början att åka över Brunflo och Fåker men jag ändrade mig efter en tweet på Twitter. Varför åka onödigt långt på E45:an när det är finare att åka över Orrviken och Hara?

Det rullade på fint till Hackås, jag tog det lugnt med lika lång hemfärd i åtanke. Ändå hade jag hög hastighet men låg puls. Skönt för psyket efter formdipp. Efter Hackås kommer den där vidriga röda asfalten som man envisas med att lägga överallt här som det känns. Det rullar verklingen ingenting på den. Men jag pinnade på med skapligt bra musik i öronen. Solen värmde fint medan milen tickade på. I Svenstavik fick jag vanlig skön svart asfalt. Stannade och åt lite kaka jag hittat i frysen. Kletigt men gott. Konstaterade att jag skulle få fin medvind till Rätan, värre hem tänkte jag. Men det måste ha blivit något fel för när jag väl trampade i väg hade jag motvinden i näsan. Snopet.

I Åsarna ringde jag Sara och förvarande att jag var på ingång, hade bara 2,2 mil röd asfalt kvar. Jag köpte en cola eftersom flaskorna var tomma. Så nötte jag vidare med ännu mer motvind. Jag trodde att det var mest utför till Rätan, längesen jag bodde där, man glömmer lätt. Försökte att hålla tempot uppe men inte gå för hårt. Så började benen protestera lite men jag valde att inte lyssna på dem.

Efter 9,98 mil och 3 timmar och 15 minuter i sadeln kunde jag sladda in på gården åt Sara och sjunka ned på golvet i köket, svettig men nöjd. Medan hon fixade lunch och vi uppdaterade varandra på vad som hänt sen sist ville katten Missan hälsa. Nu är det så att jag inte tål katter. I dag gjorde det varken till eller från eftersom jag snorar av alla träd. Missan var inte så sugen att posera men en bild blev det!

Vi surrade bort ett par timmar på hennes altan i solen, åt, drack kaffe och frossade i kanelbullar. Inte alls fel en lördag. Inte alls! Hennes yngsta barn, Elli var rätt nyfiken på mig. Innan jag skulle gå tyckte hon att jag både hade en knasig keps och knasig cykel. Jo så är det nog!

Att hoppa upp på cyklen igen kändes ärligt inte så lockande. Benen hade stelnat till och jag tänkte att det skulle ta bra mycket längre tid hem. Men jag hade inget val. Bara att trampa hem. Fick lite medvind i ryggen och efter ett par km hade benen förstått att de skulle cykla igen. I Nästeln kom regnet. Jag fick stanna i busskuren och dra på mig armvärmarna. När jag var klar avtog regnadet.

När jag nådde Svenstavik hade jag snittat 32,9 över 3,8 mil utan att vara speciellt trött. Jag svängde in på macken och köpte lite choklad och dagens andra cola. Tänkte att lite energi var bra att ha utifall för vad jag mindes var sträckan från Svenstavik riktigt jobbig från det här hållet.

Den medvind jag haft byttes till sidovind och jag bet i hop och gav mig i väg. Tog det lugnt uppför och försökte att hålla bra tempo på rakorna och nedför. Skulle ljuga om jag sa att jag inte var trött. Jag fick verkligen kämpa för att motivera mig till att trampa vidare.

I Östnår stannade jag och sträckte på mig. Sadeln har gett rejäla bortdomningar om vi säger så. Inte upplevt det förr. Någon gång ska väl vara den första. Jag dejtade Sebastian och en japp. Om man saknar cykelkompisar att fika med är det bra att ha Coke! Lite festligt det där faktiskt

Sista biten mot Orrviken och Hara piggnade benen till och jag kunde ligga på bra utan att slita ut mig. Väl hemma stannade mätaren på 99,5 mil och 3:11, fyra minuter snabbare på hemvägen, överaskande och årets medelhastighetstopp! 31,3, vid Badhusparken låg snittet på 31.5 men den sjunker snabbt när man får kryssa genom stan. Nu är inte medelhastigheter så intressant i det stora men i bland känns det gött!

Mina ben är tillbaka och jag är så där härligt trött i kroppen nu. Nästan 20 mil och nästan 6 och en halv timme i sadeln. Spontan idé och en supertrevlig lördag! Nu ska jag bara ladda om för spinning i morgoneftermiddag och så lovade jag visst en bekant att hojja i skogen i morgon förmiddag. Lär inte vara det snabbaste sällskapet.