Ett dygn på Ottfjället

Jag har längtat tältnätter. Längtat efter att packa ryggsäcken för ett dygn ute och få koppla av. Längtat efter att få somna till skogens eller fjällets alla ljud. Fåglar, bäckar och vinden i stället för Ringvägens alla ljud av fulla vrålande studenter. Eller Rådhusgatans alla EPA-traktorer som baktänder och skapar en illusion av skottlossning. Eller de där motorcyklarna som kör snabbt mellan rondellerna. Ljud som tränger sig på trots att de är ljud som finns där jämt. Som jag blivit allt mer känslig mot och stressad av och inte längre kan koppla bort.

Vi hade planerat en tältnatt länge tillsammans med Robin och Sandra. Vi pratade först om naturreservatet Helvetsbrännan som ligger en bit härifrån. Helvetsbrännan har bland annat Peter Persson och Lennart Jonsson filmat. Där är terrängen bitvis svår och svårt, nästan omöjligt att hitta en tältplats om vi förstod det rätt. Vi hittade inga hängmattor att låna eller hyra utan gjorde om våra planer. Vi skulle besöka naturreservatet Jämtgaveln i Ånge. Men så slog sommarvärmen till och myggen vaknade. Vi insåg att med den hettan som utlovades skulle det bli tungt och jobbigt att vandra i skogen. I stället blev det ett dygn på Ottfjället.

Ottfjället var nytt både för mig och Hasse och jag blev glad när Sandra och Robin föreslog det. Inte bara för att komma undan värmen genom att få vind utan för att Ottfjället har varit en plats jag velat besöka men inte kommit mig för. De hade en tältplats utsedd. Vid en liten tjärn och vi skulle gå upp från Vålådalen. Slå upp tältet och sedan ta små promenader därifrån. En alldeles utmärkt plan.

Vi möttes upp i Vålådalen vid 14 tiden och tog oss upp på fjället och till tältplatsen på runt en och halv timme. En enkel vandring mestadels på den grusväg som fjällmaraton går på och vidare upp mot en renvaktarstuga för att vika upp mot en fjälltopp. Vi gjorde oss ingen brådska upp. Jag svettades i shorts och skjorta och var glad att vi gjort om våra planer till en fjälltur i stället och njöt av vinden på toppen.

Fjället blommar redan. Nästan alldeles strax efter att snön släppt sitt tag.

När vi väl slagit läger och jag fått den där första goda koppen kokkaffe kom lugnet över mig. Nu fanns tid att bara vara, sitta länge och titta ut över den mäktiga fjällkedjan, fota fågel och fjäll och prata. Om planer lite längre fram i sommar, om allt och ingenting. Inte ha bråttom alls och lämna alla ljud bakom sig. Få vara en bit bort från alla människor.

Vi gjorde mat lite senare. Hasse och jag delade på en liten flaska vin och hade lyxen att ta med färdig pastasås hemifrån. Sådant som går att göra när man bara gör en tältnatt och inte behöver tänka på ryggsäckens vikt. Vi åt lite för mycket choklad och drack kaffe lite för sent.

Vi tog en promenad upp på en höjd innan solen gick ned och fick en otroligt fin utsikt mot Ånnsjön och Skäckerfjällen i fonden. Jag bestämde mig för att trotsa min kvällströtthet och vänta in solnedgången. Den som nästan kommer samtidigt som soluppgången den här tiden på året. Den bjöd på också på det där ljuset jag sett framför mig när solen precis går ned bakom en topp och färgar himlen juniaprikos. Och när jag vände mig bjöd kvällen på det mjukt rosa och lila som bäddade in snöklädda toppar. Det är då jag kan få den där tacksamma känslan över livet och vad det bjuder på även om det är små saker som ljuset en junikväll.

Efter en färgsprakande solnedgång kröp jag in i tältet och fick äntligen somna till ljudet av den fors vi hade bakom oss och fåglarna. Fjällripans rapande och morrande och Ljungpiparens ensliga lite vemodiga toner.

Jag fick också vakna till samma ljud och tog med mig kameran och gick ut vid halv sex. Jag ville fota lite fågel och strosa runt i min ensamhet innan dagen vakande. Jag tänkte när jag tagit mig ned en liten bit och hade fin utsikt mot Stendalsfjällen och Nulltjärnarna att det är värt att kliva upp på morgonen och passa på att ta de där stunderna som man kommer minnas allra mest sedan. Minnas hur det värmde på ryggen av morgonsolen och hur fint det var på fjällheden i morgonljuset. Och sedan få dricka den där första koppen morgonkaffe med utsikt över fjällen.

Men fjällen är inte fint väder och fina bilder på instagram. Det vänder väldigt fort. Precis som i söndags när ett åskoväder drog in över Lunndörrspasset och vi packade i hop oss efter lunch.

Vi hade tur som hamnade i utkanten av åskovädret och kunde vänta ut det i en liten svacka. För åska till fjälls ska man har stor respekt för. När det värsta dragit bort fick vi en kort promenad i regn innan det klarande upp och luktade fjällbjörk. En doft jag förknippar med sommar regn.

Efter ungefär ett dygn stod vi på parkeringen igen och sa hejdå til varanda. Men planen att besöka Storlien i midsommar för att fota, spana på fågel och bara vara ute.

Och på tal om fågel fick jag äntligen chans att fota Fjällripa. Den som annars kamouflerar sig så bra vintertid och flyr när jag av misstag kommit för nära. Nu när fjället börjar grönska och den inte fått hela sin sommardräkt ännu är det lätt att upptäcka den.

Nyfiken på Ottfjället och vill ha en kortare tur?

Fjället är väldigt lättillgängligt och det finns gott om vatten. Vi utgick från Vålådalens fjällstation och följde leden bakom själva stationen upp i backen. Vek sedan ut på grusvägen som fjällmaratonbanan går på och följde den nästan till den tog slut vid en renhägn och stuga. Här är man mitt bland fjällets toppar och kan välja precis var man tältar. Det finns mycket att se och mycket fåglar. Utsikten är otroligt fin och täcker in många av de jämtländska fjällen!

0

2 Comments

    • Inte jag heller trots att det ligger så nära! Fick veta efteråt att spökis flygplan ligger någonstans på Ottjället…..

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: