Ett kärt återseende – Storhognas skidspår

Jag i bland få lite dåligt samvete över att jag inte är mer i stugan än vad jag är just nu. Förr om åren var vi där nästan varje helg, framförallt på vintern. Men allt har sin tid kan jag tänka i bland.

Jag vet inte hur många mil och timmar jag lagt i skidspåren omkring stugan. De är många och det har hänt mycket sedan 2013 med Storhognas skidspår. Omdragningarna har varit många och det är inte många bitar kvar av hur det såg ut för 12 år sedan. Stugtomterna är fler och emellanåt känns det som att åka runt i ett villakvarter. Men samtidigt finns det några guldkorn kvar som gör att jag fortfarande uppskattar spåret.

Jag gillar den flera kilometer långa stigningen från botten nere vid Storhogna upp på Katrinatoppen. Den som ger några micropauser innan backen planar ut och toppslingan tar vid. Den bit som fortfarande är intakt och ger fjällkänsla. Sedan en lång utförslöpa till korset. Därifrån ganska platt och blundar man lite för hus och vägövergångar och tar sig bort mot ”vasaloppsmyren” som numer är väldigt kort, är det bra fint. Förr var sträckan därifrån ned mot botten igen makalöst fin. Dels för naturen och för de roliga utförlöporna med sina tighta kurvor. Numer känns det som en transport ned.

Men ändå- jag gillar Storhognas spår och det var ett kärt återseende i måndags när jag och Hasse gjorde premiär för året där. I fjol åkte vi bara en handfull gånger tillskillnad mot andra år. I måndags var det kallt och kärvt men otroligt vackert med solen, de vita träden och fjällen. Jag åkte runt med en lycklig känsla i bröstet och lovade mig själv att jag ska försöka vara mer i stugan i vinter.

Inte bara för att åka in säsongskortet utan för att jag har börjat längta mer att vara där igen. Inte bara för spåren skull förstås utan för allt det andra som jag gillar med stugan.