Ett midsommardygn vid Skurdalssjön

Förra året tillbringade vi midsommardagen och natten på Storhognaplatån. Det var ett varmt dygn med vacker solnedgång. Det var också precis när myggen kom och vi fick ge upp och krypa in i tälten tidigare än vi tänkt.

I år var vädret inte lika strålande som då. Midsommarafton regnade bort och vi gjorde om våra tänkta planer att göra en tvådagars tur i Storlien. I stället bestämde vi oss för ett dygn och en liten kortare vandring. Själva midsommarafton tillbringade vi på Östberget hemma med sill och potatis. På midsommardagsmorgonen åkte vi upp till Storlien med Sandra och Robin. Vädret skulle vara ganska bra med lite regn under natten.

Sandra hade sett ut en tur och vi parkerade vid starten av Blomsterstigen. Storlien var för oss alla bortsett från Hasse en ny bekantskap. Jag själv var dit en höst i nian om jag inte minns fel. Vi gick upp till vindarnas tempel och vände. Jag fick skavsår redan i första backen och minns inte särskilt mycket av vandringen men desto mer av hänget på vandrarhemmet och hotellet efteråt. Det var andra tider då.

Vi gick blomsterstigen upp till Vindarnas tempel för att laga lunch där uppe. Vi kunde sitta i solen och nästan slippa vind. Vi kunde se ut över de svenska och norska fjällen. Se ut över Skurdalssjön och se Åreskutan åt höger. Bakom oss Snasahögarna. Vi skulle tälta nere vid Skurdalssjön nästan vid stenen i Grönan dal. Därifrån kunde vi ta en kvällspromenad utan packning till Skurdalsporten och gränsen till Norge. Dit vi ännu inte får gå över.

Vi gjorde inte oss någon brådska utan lät lunchen ta tid. Vi pratade, tittade på blommor och drack finkaffe. Jag kände hur kroppen gick ned i varv och jag kunde slappna av. Det är en av de fina sakerna med Sandra och Robin. Det finns inget som heter att ha bråttom och sträckorna att gå behöver inte vara långa. Det finns tid att stanna för att fota.

Vi hittade en fin tältplats med utsikt över sjön och fjällstationen på den norska sidan. Vi lagade middag och lät den precis som lunchen ta tid. Vi tog en kortare promenad mot norska gränsen och fick fota ljungpipare. Satt sedan uppe en bra stund innan vi kröp in i tälten lagom tills regnet kom.

Jag sov inte särskilt mycket utan tassade upp vid fyra på morgonen när regnet lagt sig och ljungpiparna hördes utanför. Var ute en lång stund och såg hur morgonen grydde och fotade ljungpipare i vackert ljus. Kröp in i tältet igen och försökte somna om. Men sovsäcken var kall och jag uppspelt över de bilder jag hade på minneskortet.

Söndagsmorgonen var lite mulen och kylig när vi åt frukost och sedan packade ihop våra tält. Vi passade på att gå ned till vindskyddet vid sjön som vi tittat från höjd. Det som vi först trodde var Stenen i Grönan dal. Den som inte alls ligger där utan några hundra meter från Skurdalsporten.

Vi hämtade våra ryggsäckar och gick i en halvbåge över Skurdalsberget mot Vindarnas tempel. Hittade en makalöst vacker lunchplats vid en liten tjärn som nästan slutade vid bergskanten. Ovan oss flög en fjällvråk i jakt på mat och solen hade börjat värma.

Vi tog en sista kaffepaus vid Vindarnas tempel på eftermiddagen innan vi gick leden via Ernstkumlet ned till bilarna igen. Fast beslutsamma om att Storlien bjudit på riktigt fin och lättillgänglig vandring. Dessutom så pass nära Östersund att det går att göra ett dygn ute utan att det känns för stressigt.

Jag sa till Hasse att Storlien är väl värd att åka till för att cykla. För något år sedan satsade de på mountainbike och det finns leder på karta. När gränsen sedan öppnas mot Norge finns det leder ändå ned till Meråker. Och i vinter hoppas jag att det går att åka längdloppet Storlienrennet. Ett lopp som hamnat högt på önskelistan nu när jag såg bansträckningen!

Jag rekommenderar verkligen att vandra. Både för dagstur eller tälttur i Storlien om du är uppe i Åretrakterna. Fjällen är nästan ännu finare och det är mindre folk ute!

Vill du läsa om den fina gryningen och ljungpiparna har jag skrivit om det på fotohemsidan!