Ett urstarkt Öppet spår 2012

Jag har lite svårt att ta in dagens prestation, det är lite bra för att vara sant, för att vara mig. Vad hände egentligen? Jag har stakat nästan ett helt Öppet spår!

Vi tar det från början och varnar redan för ett långt inlägg!
Uppstigning redan vid 3, det blev i allfall ett par timmars sömn. Cissi var inte överförtjust vid frukostbordet, ,men hon har skött sig exemplariskt i dag.
Grötfrukost och en rejäl kopp kaffe fick bli grunden. Sedan åkte vi upp till Berga By. I år var vi på plats tidigt, innan startfältet hade gett sig av. Tanken var att starta ungefär samtidigt som i fjol. dvs  när de flesta gett sig av och slippa trängslen i backen. I morse var det dock svinkallt i starten och stå där och vänta kändes inte lockande. Vi åkte över starten 7.20 i sällskap med en hel massa skidsugna människor. Vi fick uppleva hur det är att snigla sig upp för backen, vara rädd för både skidor och stavar och folk som hade bråttom. Tack Rättvik för bra fäste i den delen av banan.

Jag hade genomfrusna fingrar och tår och höll nästan på att svimma av i backen, dels av stämmningen och all anspänning som släppte. När fingarna började tina upp vaknade jag barskt upp av smärta.

Väl uppe och ute på myrarna kunde vi börja sträcka ut och åka skidor i soluppgången. Hårda fina spår och vänsterfil i stort sett hela loppet igenom. Smågan passerades snabbt, sportdryck och vatten. Mångsbodarna, första fikastoppet, bullar och blåbär. Jag kände mig pigg och stark, stakade som aldrig förr. Fick dock en liten dipp precis innan andra depån när Hasse var framme och drog. Kände att farten var lite för hög för att hålla i nio mil. Garminklockan visade att jag låg bra till, plockade sakta men säkert igen tiden jag förlorat i första backen.

I backarna före Risberg ramlade folk omvartannat, ,mina reflexer fick ställa sig på prov, var väldigt nära att åka både över och i folk som låg lite här och där. Tackar min alpina bakgrund för bra utförsåkning.

I Risbergsdepån fick jag dagens första och enda kopp kaffe och med den en energikick utan dess like. Jag kände mig urstark, oförskämt pigg och njöt av varenda sekund. Fortfarande hade jag min måltid inom räckhåll och ryggen gjorde inte mer ont än vanligt.

I Evertsberg väntade Cissi och svärföräldrarna. Att få hejjas fram av dottern gav ännu mera energi! Vi passade på att ta av oss skidorna och sträcka lite på oss innan vi begav oss mot Oxberg. Hasse började bli lite sliten och kände mig ännu mer pigg. Stakade fortfarande med samma styrka som innan. Dock hade föret börjat bli sämre, delvis väldigt sockriga spår och fästet inte lika bra som tidigare. Däremot hade jag ruggigt glid. Småbackarna var spårlösa och jag fick saxa. Åkte om folk utan självinsikt som inte håller sig till höger. Varför undrar jag? Det står ju skyltar överallt om detta.

Ett snabbt depåstopp i Oxberg och fina minnen från fjolåret när vi förlovade oss. Hasse ännu mer sliten, jag ännu mer pigg. Jag fick sänka tempot mot Hökberg i hopp om att han skulle återfå lite ork och hänga med ändå till mål. Vid Gopshus fick vi åt oss lite sportdryck och bestämde att bestämma om vi skulle dela på oss i Hökberg. Kollade på klockan och insåg att måltiden skulle bli lite svettig att fixa.

I Hökberg bestämde sig Hasse för att hänga med i mitt tempo så länge som han fixade och sedan släppa. Med lite dåligt samvete tog jag täten och stakade mig mot mål. Hasse tappade efter ett par hundra meter och jag var ensam. 19 km till mål, nu skulle det handla om minuter för att nå 7.30. Jag skulle få krama ur det sista krafterna ut kroppen och slåss mot psyket. Jag bet i hop och stakade. Tänkte ta en gel i Eldris men efter en snabb titt på klockan insåg jag att jag skulle bli tvungen att flyga sista milen till mål. Hivade i mig två muggar sportdryck i farten och satte fart mot Mora. 9 km, ingenting i sammanhanget. Kroppen var fortfarande med, stakningen gick undan, jag passerade människor efter människor och ingen passerade mig.

Sista 5 km var tortyr för huvudet, motorn i kroppen var fortfarande med, jag kände mig urstark men rent muskulärt räckte det inte till. Jag kunde inte förmå mig att åka snabbare än vad jag gjorde.

Sista km in hamnade jag bakom två killar i vänsterfilen som finåkte,irritationen växte och jag fick gå om längst ut på högersidan. Nöjd över att ha lyckats gå förbi hamnade jag återigen bakom två som inte hade så mycket krafter att ta sig framåt, inte heller krafter att flytta på sig. In på upploppet fick jag bromsa in för att inte åka rakt in i framförvarande kille. Röt åt honom att staka för fan, han gjorde ett tappert försök och jag fick glida in under målportalen sakta men säkert. Jag fick lite dåligt samvete, varför hesta upp sig egentligen?

Dottern och svärföräldrarna hade missat min målgång så jag fick leta upp dem i målfållan.

Vågade inte kolla klockan,virtuella kompisen på klockan hade spelat mig ett spratt och jag trodde att jag fixat målet med en minuts marginal. Det visade sig bli 7.35! En sjukt bra tid! Jag är så stolt över mig själv och vad jag lyckades åstakomma i dag. Lilla snigelhelena har fått upp farten och jag kapade min tid från i fjol med 3 timmar och 14 minuter.

Nu njuter jag över dagens underbara skidtur, över det vackra vädret, över alla härliga människor jag snackat med i spåret och över hur trött och endorfinfylld min kropp är!

Morogntrötta och redo för start!

 Hasse då? Han åkte på starka 7.45 och ett jättestort grattis till underbara!