Ett urstarkt öppet spår #II

2012 var ett urstark år. Mitt andra öppet spår och jag inser nu att jag var ruggigt bra då. 2012 bjöd på perfekta förutsättningar. Kallgrader och hårda spår. Det gjorde inte 2013 eller årets upplaga. Jag körde skiten ur mig i år. I en jakt på minuter och jag snubblade på målsnöret. Vi kör en racereport igen och den är lång!

Jag hade inga lika många mil i kroppen i år, inte heller lika många skidpass. All träning hade i princip utförts nere i stugan på helgerna. Däremot har jag tränat mer styrka och har utvecklat min stakning rejält. Diagonalen har blivit bättre och där är jag snabb. Kändes ju rätt bra bortsett från ett par helt nya pjäxor.

Vi tog för första gången bussen upp till Sälen. Upp vid halv två på natten. Då hade jag bara slumrat till och från. Var nervös över bussresan men det gick jättesmidigt. Vi kom på den första bussen som lämnade Mora vid halv fyra. En doft av Vätternrundan (?!) låg tät i bussen. Ni vet, lite gamla träningskläder blandat med liniment. Oväntat på väg till ett skidlopp. Hasse slumrade på bussen medan jag var pigg.

Vi kom på plats i startfållan bland de första. En mäktig känsla att få ställa upp sina skidor och se startskylten. Veta att det skulle gå lite snabbare upp för startbacken. Vi tog en kopp kaffe innan vi skulle lämna i från oss överdragskläderna. En funktionär sa att det gick lika bra att slänga säcken utanför staketet där vi lagt ut skidorna. Smidigt det med!

Det blev en nervös väntan. Ett par vändor till Baja-majan och många funderingar. Förstod att det inte skulle bli så snabba spår men att jag skulle kunna åka bra. För första gången har jag inte varit sjuk veckan innan och kroppen kändes pigg.

Ett par minuter efter sju passerade vi tidtagningen och gled med i starten. Hade fint fäste och kände mig nöjd! Den första biten var lite omdragen då tjärnen inte var frusen. Vi gled över pinnar och jag ville inte tänka på hur repiga skidorna skulle bli.

En liten bit upp i backen fastnade jag med staven. Den sjönk ned och det tog en bra stund innan vi lyckades få upp den. Sen kunde vi saxa upp i bra tempo och bitvis faktiskt diagonala i spår!

Väl ute på myrarna fick vi sträcka ut så gott det gick. För något stavfäste var det inte tal om. Sjönk ned ett par decimeter varje gång. I de långsammare spåren var det lite bättre. De flesta åkte nämligen åt vänster, långsam som snabb. Vi tuffade på rätt bra. Stark sidovind gjorde att mina lätta stavar levde sitt eget liv i bland.

Vi nådde Smågan efter 59 minuter! 12 minuter snabbare än vad jag planerat. Jag hade inte tagit ut mig utan hade låg fin puls. Vi tog lite sportdryck och var ut ur depån på två minuter. Helt enligt plan. Efter en stund kände vi att fästet inte längre var bra. Vi bestämde oss för att lägga på mer start. Där tappade vi försprånget men jag var vid gott mod för det bet rätt bra. Hasse lyckades förstöra klistertuben och har tur när en rejäl klutt hanmnade i på rätt ställe och inte glidzonen.

Strax innan Mångsbodarna tappade jag Hasse efter att jag legat bakom honom och bytte spår. Jag märkte det inte fören det var för sent och saktade ned för att se om han kom i kapp. Villrådig fortsatte jag genom depån och väntade en stund till. Sen åkte jag med lite dåligt samvete.

Till Risberg gick det ganska bra. Spåren hade blivit rejält blöta och sög glid. Utför när spåren var hårdare hade jag fint glid. Fästet kom och gick men blev aldrig bra. Nådde Risberg ett par minuter efter tänkt tid. Snabbt igenom depån och jag funderade om jag inte skulle lägga på lite mer universal. Struntade i det. Det skulle ändå inte fästa i blötan.

Jag kände mig ruggigt stark och kunde staka i högt tempo utan att slita ut mig. Hade gärna lagt på frånskjutet men det gick inte. Fortsatte att köra i högerspåret längst ut och hade fritt framför mig. Passerade skidåkare efter skidåkare. Kollade på klockan och låg bra till. Tog en gel i farten och kände mig jäkligt pro.

Innan Evertsberg hade jag nästan inget fäste och började känna kramp i ryggen. Det dåliga stavfästet bidrog till att jag stakade lite snett i bland och det sved till i ryggen lite för mycket innan uppe på myrarna. Men sånt känner man oftast inte direkt.

Sax-sprang uppför mot Evertsberg och tänkte belöna mig med någon minuts extra vila i depån. Jag träffade på en kille som håglöst skrapade av burkvalla från sina skidor. Han måste ha slitit han.

Från Evertsberg bär det utför en bit och jag kunde passa på att sträcka på ryggen. Tidsmässigt låg jag bra till. Det kunde gå med 7,30. När det sen bar uppför kom svackan. Jag hade ont i överkroppen och i höfterna efter mina miserabla försök till att diagonala. Tänkte flera gånger hur fint och bra jag brukar åka. Nu såg det mest komiskt ut. Trampade ned som en furie men kom ingen vart. Det var som förra året och jag funderade igen varför jag utsätter mig för sånt här. Jag ville lägga mig ned och vänta in Hasse. Kollade klockan och jag hade fortfarande en bra tid i sikte. Skärpte till mig och bet i hop.

I Lundbäcksbackarna surrade jag lite med folket omkring mig. Frågade en kille om vi inte skulle ta rycka nu och hålla in i mål. Han skrattade bara åt mig.

Det var inte många som hade fäste och många som slet ont. Tänkte på hur starka många ändå var, många som inte hade många mil på snö och halvtaskig teknik. De kom fram och jag som ändå har så många mil och kan åka skidor. Jag fick helt enkelt sluta gnälla på mig själv.

I Oxberg högg jag en äldre herre som fick hjälpa mig att knyta min nummerlapp. Av allt snurrade med väskan gjorde att knutarna gick upp. Tog en bulle och lite blåbär och ställde in autopiloten på Mora. Tänkte för ett kort ögonblick lägga på mer klister men tänkte att blir lite lättare. Om jag gjort det kanske jag hade tjänat några minuter. Så tänkte jag inte då.

Kom i kapp en trevlig kille som jag surrade med ett par kilometer. Han hade 4 mil på snö! Jag sa inget om mina mil. Honom åkte jag om och tappade ett par gånger.

Sista biten in mot depån i Hökberg tappade jag massor av tid. 7,35 skulle bli svårt att nå. Tänkte ändå att jag brukar ha åkt som fortast därifrån. Tänkte att det kanske skulle gå ändå. Jag hade glömt bort de där småknixarna som avlöser varandra in mot Eldris.

Tog en gel med koffein i depån och började få ont i huvudet. Magen gjorde ont. Hade slarvat med energipåfyllning. Fästet var obefintligt och musklerna i överkroppen som slarvsylta. Tårna på högerfoten hade tappat känseln. Dessutom hade vätskebältet börjat skava på ryggen. Jag grät lite, över vallafloppen, obefintliga snön och att jag inte var snabbare än vad jag var. För att sen gråta lite av ett hejarop från banan och att jag faktist åkte fort trots omständigheterna. För det var nästan inga spår, stora vattenpölar man fick krångla sig förbi. Grus och kvistar och stavar som sjönk ned. Orkade inte bry mig om hur hemska finskidorna skulle se efteråt. Känslorna går verkligen upp och ned. 

Till Eldris gick det inte med racerfart men jag kämpade på. Nu försökte jag bara att hålla mitt tempo på samma nivå och inte ge mig. 9 km är ingenting i sammanhanget. Där kände jag också en skön känsla av att faktiskt ha åkt helt okej. Det skulle bli under 8 timmar och hade jag en hiskelig tur kanske 7.45. Det fick mig att kämpa vidare och småspringa de sista små backarna. In på upploppet stakade jag som furie med tårarna rinnades efter kinderna. Jag blir oerhört känslosam så fort det närmar sig mål oavsett vilket lopp jag kör.

Jag var helt slut när jag åkte under målportalen. Kroppen skakade och jag visste inte hur jag skulle orka lämna i från mig tidtagningschipet. En funktionär kom fram och frågade hur jag mådde jag. Bra svarade jag, vilar lite bara. Kollade telefonen om Hasse hade gått i mål och fick hjärtat i halsgropen när jag först trodde att han skrivit att han brutit armen. Det var bara staven.

Kollade resultatlistans och Hasse beräknades vara i mål inom 40 minuter. Tanken var att jag skulle vänta in honom i målet så jag stapplade dit men insåg att jag skulle frysa ihjäl. Stapplade tillbaka dit där man skulle hämta sina diplom och värmde mig i väntan på Hasse.
Kollade min egen tid 7,47. Inte det minsta besviken. Ingen sub 7 som jag hade siktat på men jag jobbade på bra.
Väl hemma i Rättvik var jag ofantligt trött. Benen vek sig när jag skulle gå och skavsåren under armarna, fötterna och på ryggen kändes. Det ska väl kännas att kroppen har jobbat?

I dag tog vi vår klassiska fika på Fricks innan jag åkte hem. 4:e året i rad och dumt att bryta en tradition. Aftonbladets löp var lite festligt. Kan det bero på snöbrist tro?

Är jag besviken över mitt lopp? Inte en chans!
Omständigheterna var inte på min sida i år. Kanske hade det funkat med ett annat klister för startuniversal bet inte. Det varierade så kraftigt utefter banan och Team Sportia hade gjort vad de kunnat. Hade det varit bra kalla vanliga vinterspår tror jag utan att överdriva att jag kommit under 7 timmar. Många minuter under 7. För hade jag kunnat diagonala hade det gått fort. De som passerade mig mot var de som hade fäste. Det tjänar man på. Jag hade mycket kraft i kroppen och formen är grym. Men det är det här som ändå är lite av tjusningen kring Öppet Spår och Vasaloppet. Man vet aldrig hur spåren är och det är svårt att jämföra från år till år. Vet ni vad? Spåren finns även nästa år och då jäklar ska jag långt under 7!

Puh tänker du nu. Trodde aldrig hon skulle sluta skriva. Lugn, det är långt till Billingen och nästa racereport. Du hinner hämta igen dig.