Jag kan fullständigt hålla med alla när det kommer till fenomentet Facebook, det är fruktansvärt beroendeframkallande. Egentligen händer det ju inte så mycket vettigt där. Jag kastar en höna på nån, terrar en massa folk med olika små löjliga grejer, och så håller det på. I stället för att göra vettiga vuxna saker, sitter man i världens största sandlåda för vuxna och slösar bort tid. Det viktiga är att så många vänner som möjligt på sin lista, med mycket vänner att slänga, skicka och uppmana att göra saker så klättrar man upp en nivå och får mer saker att kasta, slänga uppmana med. Frågan som inställer sig är vem är man kompis med? Måste man tacka ja till varje vännerförfrågan? ta den där tjejen man hälsade på som hastigast, eller den där man fyllesnackade med på nån högstadiefest och inget mer, är det en Facebookvän? Onekligen för ju denna människa mig ett steg längre upp i nivåerna. Eller om man inte har så många vänner där, då framstår man ju som ett socialt missfoster, vännerlistan kan ju alla titta på. ”se på henne, BARA 4 vänner! ha” Men alla mina vänner kanske inte hittat dit, eller vad ska man skylla på? Alla har ju inte datorn som enda kontakt med omvärlden inte. Bortser man från allt det ovan så är det ju ett utmärkt sätt att hitta och kontakta gamla borttappade vänner och klasskompisar för att höra hur det gått för dom. Fast ändå sägs det ju inte så himla mycket mer än om man stöter på människan i fråga i verkliga livet. Artighetsfraser och visst kan vi höras sen, dock med undantag ska tilläggas. Vissa vill man verkligen ha kontakt med igen. Summan blir ändå att jag fortsätter kasta slänga och uppmana saker på mina Facebookvänner och har löjligt roligt. För det är ett skönt avbrott i vardagen, än om mina studier stundvis blir lidande. Jag odlar tomma sociala färdigheter!
0