Filosoferande solorunda på Frösön

Vi landade i Sverige i går morse. Lagom trötta, jag trött på alla ljud och alla människor, det hetsiga tempot och alla avgaser. Skönt att landa hemma i min egen säng i Östersund, långt från röda bussar och tjutande polisbilar. Det är roligt ett tag men jag trivs bäst när det är rent, tyst och jag är omgiven av fler träd än bilar.

Idag har vi packat om för att bege oss upp till Storulvån efter att jag gjort ett par test på kardiologen i morgon. Vi ska gå mot Sylarna och Storeriksvollen och genom Ekorrpasset, Gåsen och Tjallingen. 5 1/2 dagar i tystanden. Skönt.

I allt packkaos smet jag i väg för att få känna lite stig under hjulen, få prova mina nya grymt snygga cykelbyxor från Look mum no hands och känna lite puls. Lite puls för jag törs inte dra på ännu. I morgon får jag ju svart på vitt om jag är bra vilket jag känner att jag är. Fyra veckor har gått och jag har ju överlevt! Tänka sig, det går att leva utan att svettas i träningskläder. Trodde jag aldrig.

I tystnaden i skogen hinner man tänka mycket även om man fokuserar på rätt linje och så. Hinner fundera på hur det ska se ut framöver.  På om jag ska tävla vidare eller inte. Om jag ska köra de återstående loppen eller låta bli. Fundera på att livet är fullt av chanser och dessa ska man ta. Vågar man inget har man mycket att ångra. Och en hel del till. Stigar på cykel inbjuder till livsviktiga tankar och en barnslig glädje när stigarna ser ut som ovan och är så där löjligt roliga att köra!

Stigar på cykel bjuder också på blåbär och fina vyer. Som i dag när det var ovanligt torrt och ovanligt lugnt på Storsjön och tempen nästan var lite för hög för mtb i skogen. Men stannar man och fotar i bland och trycker på däremellan får man lite avkylning och naturlig fartlek kallar jag det för!