Fintur för själen

I dag ville Jag komma ut och få luft och inte ta i så mycket. Har behövt att sakta ned lite, både i träning och i livet, hitta tillbaka till balans och till ordentligt med sömn. Lugn träning/rörelse utomhus brukar göra gott för mig och hårdare träning göra mer skada än nytta sådana här gånger.

Jag velade lite mellan en tur på Vinterundan eller att staka lugnt upp till Löfsåsen från Fugelsta. Förhållanden på Vinterundan är för tillfället så bra att det nästan känns löjligt lätt att cykla. Det är som ett salsgolv och inbjuder till fart. Spåren vid Löfsåsen hade jag läst var fina och de är sköna att staka. När solen kom fram på förmiddagen blev valet ändå lätt. Dels för att jag känner mig så väl att jag skulle ha svårt att bara cykla lugnt utan att göra små fartryck och så kommer inte solen åt så bra i skogen i Spikbodarna. Inte så här års och inte så som den skulle göra i den glesa skogen upp mot Löfsåsen och ute på myrarna. Vinterrundan ligger kvar och det kommer säkert fler gånger med finföre.

Jag stoppade ned colanappar i vätskebältet och åkte till Fugelsta. Parkerade uppe vid Brunkullaparkeringen och utgick därifrån. Furstelispårens start därifrån bjuder på ett par kilometer slakomota som går att staka utan att det blir för jobbigt. Med en behaglig ansträngning tog jag mig uppåt och var noggrann med att inte gå för hög puls. Ganska snabbt kom jag in i en skön rytm och kände mig stark. Jag snappade upp ett utryck Anders Blomqvist sa under någon tv-skidsädning häromdagen, något i stil med upp och med nyfiken blick. Jag borrar gärna ned mig, faller i hop lite med kroppen och tappar trycket. Med det där i huvudet gick det lättare.

Jag stannade flera gånger för några colanappar och för att ta bilder. Hade ingen brådska. Njöt av att solen äntligen värmde i ansiktet och att mina skidor gick fint. Hejade på folk på myrarna och sjöarna. En salig blandning av turåkare och snabbåkare. Jag stakade ned mot Löfsåsen för att vända där. Mer colanappar och fotografering och vidare upp mot myrarna igen. Jag skulle vika av innan sjön för att ta spåret mot Överbyn och sedan vika av ytterligare en gång för att ta mig över Spräckelmyren och in på Furstelispåren igen.

Nu hade jag nästan bara nedför till bilen och släppte på lite. Övade höghastighetsstakning och kände mig nöjd över att jag valde skidor och en fintur. En fintur som själen behövde. Skidspåren över myrarna är bland det finaste vi har och få staka i ett skoterdraget skidspår mellan träden är något speciellt.

Även om det är långt tills jag kan prata om vårvinter fick jag lite försmak av det idag. Men det är lite tidigt ännu. Om några veckor är vi där, eller lite närmare i alla fall. Då när solen på riktigt är varm och dagsmejan slår till på eftermiddagen. Då när livet känns så där lätt att leva och man helst av allt vill checka ut från alla måsten och hänga ute.

Det har äntligen släppt i stakningen och jag är någonstans där jag var mot fjolårets slut. En skön känsla. Likaså att jag är tillbaka efter axelfrakturen i somras. Under rehabträningen hade jag svårt att tro att jag skulle kunna åka skidor och framförallt staka så mycket denna vinter. Det belastar axlarna mycket och jag blev snabbt väldigt svag efter skadan och det tog lång tid att komma tillbaka. Men nu är jag där och tänker försöka låta bli att göra mig illa igen.